Har ingen aning om hur jag helt plötsligt hamnade i sängen, med näsdukar till hands och alvedon i kroppen. Men nu är det bara att gilla läget, och framför allt vila. La mig en stund och sov, även efter att jag har gått upp. Det går inte att göra något annat, och som jag skrev tidigare - kroppen ljuger aldrig!

En tacksamhetens tanke har vandrat i mitt huvud, och jag är väldigt nyfiken på framtiden. Jag har börjat andas bättre. Det kanske låter konstigt, men jag tror att jag andas fel och att det skapar obalans och tryck över bröst. Någon gång tidigare har jag skrivit om att "dra en lättnadens suck" och numera försöker jag andas en aning djupare. Yogan som jag har gått på nu i drygt två år, har också gett mig ett perspektiv på andning.

Ro, frid och annat som gör att livet går långsammare och kan fångas med tanken - det ligger högt i kurs hos mig nu. Jag planerar inte in något i onödan, och jag känner inget behov av att fylla almanackan. Tvärtom. Den får gärna vara tom.

Kärlek. Ja, vad ska jag säga? Blev lite omtumlad under de första månaderna på året, för att sedan vara i mitt egna sällskap igen. Och jag trivs. Kan vara så att mina vänner fyller mig med så mycket omtanke och kärlek, att jag inte har något större behov av att gå in i någon relation. Det är klart att det är vackert att få vara med någon, att få hålla hand, dela sådant som man inte gör med vänner. Men. Då ska det vara någon särskild. Jag har nog inte mött honom än. Vi får se. Nu vill jag bara ta det lugnt. Och bli frisk!






Du ville träffa mig i veckan. Det var någon dag som passade dig. Du tog för givet att jag kunde. Men du glömde fråga mig.