Rutan är nöjd just nu. För inget känns för mycket och inget är för stort i mitt liv. Eller ja, det skulle vara du i så fall. Men du passar precis in, du och rutan kommer bra överens.

Går omkring och lever mig ett lagom. Vem kunde tro det om mig? Jag kan ju vara allt och ingenting på samma gång. Men vet ni vad. Jag har hunnit tänka en hel del. Jag tror min hjärna skulle må bra av en alldeles egen ruta. Men tillbaka till min ansats. Det kan nämligen vara så att jag har luskat ut mitt liv. Lite hur jag vill ha det. Mäktigt. Läskigt. Och hur genomför jag det?

Jag behöver inte svaren på mina frågor. Däremot har jag fått något annat. En riktning. Nu börjar jag gräva efter modet.

Våga möta mig själv och mina behov. Utifrån mig. Utifrån det som skulle kunna vara mina egna normer.

Jag tittar på livet, och observerar. Ibland blir jag riktigt rädd. Men så minns jag - det är ju mitt liv jag ska titta på. Ingen annans. Tack.

Vet du hur du vill ha det i livet?











För mig finns bara du