Det händer att en viss grad av oro hittar sitt hem i min kropp. Ofta i bröstet. Utan att egentligen veta varför, så smärtar det till - och jag måste ta till avslappning för att mildra eller ta bort den. Jag har slutat att leta orsaker, för jag finner sällan svar. Istället är mitt nya fokus rutan. Ett begrepp, ett redskap som jag fick av en vän för inte så länge sen. Hur fungerar den? Jo, den har begränsat med plats. Så det gäller att välja omsorgsfullt - vad vill jag att mitt liv ska innehålla? Och framför allt - konststycket att begränsa sig blir viktigt.

Enkelt? Nej. Kanske. Vet inte. Beror väl på.

Min uppgift de kommande dagarna är att fylla rutan med det jag vill. Och också tömma den på annat.

Igår ritade jag upp en ruta runt kroppen. Där låg jag i rutan, och det var bara jag som fick plats. Alla tankar som ville vandra in, fick stanna utanför. För en stund fick Lugnet plats. På riktigt.











Kan vara värt att lyssna på
Rutanmusik