Igår kväll var jag stressad över november. Som inte ens har börjat. Helgerna har fyllts med en massa skoj. Men känner jag stress, så är det inte kul längre. Jag ville plötsligt låsa in mig och inte träffa någon alls. Klarar det inte. Det är klart att det handlar om inställning, det är klart att allt beror på hur sinnestämningen är. Men just igår var det en anspänning i bröstet. Ingenting kändes roligt, allt kändes betungande. Ville inte titta på tv, ville inte läsa. Ville mest ingenting alls. Tur att mitt hjärta vet hur man vänder mig till bättre tankar. Somnade till Gardells 1. Kärleken.

 

En parantes - har ni lyssnat på Så mycket bättre, dag 1, med Pugh? Kanske värt att göra. Miss Li gjorde en fantastisk tolkning. Darin var poppig och proffsig. Maja gillade jag skarpt. Och benen. Också! Olle minns jag inte så mycket av. Uggla kändes Uggla. Små lätta moln var ett bra avslut på programmet, med Sylvia Vrethammar.

 

Det är så, att när sinnet säger mörker råder, så finns det anledning att gå på sina prioriteringar.

 

Ettan, nära och kära är viktig, men min tvåa är ju jag. Trean jobbet lämnar jag därhän just idag, fram till eftermiddagen i alla fall. Så det blev en timmes promenad. En härlig, lång, frisk, vacker promenad här i närområdet. Att gå kilometer efter kilometer är beroendeframkallande. Och att få ta del av det lilla ljus som vi har, är hälsa för mig. Jag tror jag närmade mig själv, för en stund.