Biggest Loser, ett program som väckt många känslor den senaste tiden. Inte minst för de förändringar som deltagarna har gjort, utan kanske också för att det visar på vad vi människor är kapabla till. Det är svindlande. När detta trycks har vinnaren av Biggest Loser annonserats, och twitter har gått varm de senaste två dagarna under hashtagen #biggestlosersverige. Måndagens program var häpnadsväckande, med många ”åh” och ”sjukt bra” i kommentarerna.

På pressfrukosten imorse slog det mig, och säkert andra, att förändringen handlar om hur vi väljer att se på oss själva och hur vi behandlar oss själva. Att ta lättvändigt på val som vi ställs inför har konsekvenser, i stort och smått. Dessa deltagares viktnedgångar, och valet att anta Biggest Loser utmaningen, har varit hälsobringande för dem på längre sikt, i och med att övervikten varit så stor. För vinnaren, Simon, blev hans egen dåvarande vikt en ögonöppnare, där han ställde sig frågan: kommer jag att leva om tio år? Det var förödande att som 23-åring väga nästan 180 kilo så för Simon var resan (livs)nödvändig.

Biggest Loser ÄR extremt på många sätt, det är inga frågetecken där: det är extrema viktnedgångar, men det är också extrema situationer som möjliggjort detta – med rutiner, med proffshjälp och med träning, träning, träning. Men trots det som har åstadkommits under så kort tid var Simon, Emma och José överens på pressträffen: resan har bara börjat. José nämnde hur han ser år framför sig av arbete med sig själv. Där någonstans fick det extrema en motpart, där vi talar om livsstilar som ska hålla livet ut. Emma i sin tur har också vunnit ett nytt intresse: hon skulle vilja arbeta med träning, kanske hjälpa andra med övervikt.

Mårten Nylén, en av coacherna under Biggest Loser, kunde inte nog poängtera att resan främst varit i hjärta och hjärna, där viktnedgången har fått visa vilken vilja och motivation deltagarna har haft. Dagens pressinformation gav Biggest Loser ett mjukare ansikte, där vågen inte längre härjade. Det tyckte jag var skönt. Bakom siffrorna fanns det riktiga människor. Som dessutom verkar så stolta och ivriga att dela med sig. Det, om något, är tro, hopp och kärlek.