En kärleksförklaring - träning

"Gud vad duktig du är"

 

Jag funderar. Ja, jag kanske är duktig, som tränar. Men det är ingen uppoffring. Det låter förstås pretentiöst och helylle - för idag ska man gilla träning, det ska vara något att se fram emot, det är så rätt som det kan bli.

 

Men för mig handlar det om vad jag ger mig själv. När jag som 22 åring fick min första panikångest, som sedan följdes av några års sömnrubbningar, var det största straffet i mina ögon att jag inte kunde glädjas åt rörelse och träning (jag hade tränat en hel del innan). Den där känslan efter träning infann sig aldrig. Jag kunde inte följa koreografi då jag var så uppfylld av oro och ångest. Så jag slutade träna och den onda cirkeln fortsatte. Jag gick upp i vikt, jag började röka och ångesten fick sig en boning att frodas i.

 

Så nu när jag kan träna, så är det förstås med stor tacksamhet som jag låter endorfinerna ta över min kropp. Nu när jag kan träna, så lägger jag det högt uppe på min lista. För mig finns det en mening med träning:

 

1. Jag känner mig starkare mentalt om jag får träna

2. Jag sänder signalen till mig själv att jag är värd all träning som jag kan få

3. Jag sover bättre och magen verkar gilla det

4. Jag fungerar bättre på mitt jobb

5. Om man väljer rätt träning så är det ju fantastiskt kul!

 

Samtidigt kan jag förstå dem som tycker att träning är lite jobbigt och uppoffrande - vi har alla lika mycket tid och måste fördela den på något sätt. Väljer vi träning, så kanske vi får välja bort något annat. Men den insats som vi gör, genom att röra på oss, ger faktiskt så mycket tillbaka i form av hälsofördelar och välmående. Tyvärr är det så att det måste upplevas, jag kan inte berätta för dig hur bra det är.

 

Därför är min uppmaning: testa att träna under två veckor och utvärdera sedan - var det värt det?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har inte tid

Jag har inte lust

Vad ska jag träna?

Jag har inte råd

Hur mycket ska vi träna?

 

 

Du kanske har några frågor om träning? Jag lovar att svara på dessa ovan i ett inlägg framöver - om du har någon annan fråga - skriv i kommentarerna!

 

 

Visst är det underbart att träna.
Allt med panikångest känner jag igen.
Jag är pga min ångest periodare när det gäller träning.
Med jag försöker komma ut på promenader varje dag.
Något dom jag känner att jag saknar nu när jag skadat foten.

önskar dig en kanon dag🐸

Kloka du! Både Martin och jag tränar trots att vi har fått barn. VI har ett schema på kylskåpet vilka pass som passar så att vi kan avlösa varandra. Det blir ett kort möte på Friskis och Martin tar Gabriel hem så jag kan stanna och träna :-) Allt går! Kram