Mellan träningspass, jobb och matlagning kan det ibland finnas andra tankar i mitt huvud.

 

Som att det finns människor med helt andra behov.

 

Som en varm säng, lite mat och en medmänniska att tala med.

 

De är ganska många.

 

I Stockholm finns det nästan en tiggare i varje gatuhörn, man ser dem på tunnelbanan på morgonen innan de börjar sina pass. De skramlar med en mugg och ber om ett bidrag.

 

Jag tycker det är svårt att veta, liksom hur jag ska bete mig. Hjälper mina kronor den personen? Varför har de hamnat i den här situationen? Finns de där ligorna som man hör folk tala om?

 

Mest blir jag ledsen, att det ska behöva vara så här. Och så blir jag handlingsförlamad. Jag både vill och inte vill samtidigt.

 

Men så lyssnade jag på en man som sa att vi alla på något vis är tiggare, det är bara att det ser ut på olika sätt. Jag försökte applicera det på mitt eget liv. Jag tigger om mer frilansarbete, och jag tigger varje dag om att få ha lite lugn och ro. Det låter konstigt, men bakom orden finns en sanning. Vi tigger alla om ett bättre liv, på ett eller annat sätt.

 

Tänk om man hade en vän bland de fattiga. Att få veta vad som ligger bakom, vad personen drömmer om. Att få nya perspektiv på verkligheten.

 

Har du en vän bland de fattiga?