...att hela tiden tidsoptimera. Det innebär ju att jag anser att jag har för lite tid och istället försöker hinna fler saker fast på kortare tid. Exempel: tankar som att hur ska jag göra för att både hinna göra te och bre mackan på ett så effektivt sätt som möjligt (tidsmässigt). Jag kan dividera i hjärnan om när det är mest adekvat att sätta på tevattnet. Och att jag alltid ska ta in disk från vardagsrum in till köket, även om jag enbart var där för att hämta min temugg. Nej. Stopp. Jag tror jag har fått en stressreaktion. Backar bandet och inser att de senaste dagarna har jag gjort för mycket. Och jag får ont i magen när jag tänker på att jag en vecka framåt har massa saker inplanerade. Tanke: det är inga tråkiga saker, men bara det faktumet att jag är uppbokad gör att jag känner mig stressad. Ovanligt? Nej. Bör undvikas? Ja. Om man heter Emilia och har erfarit stress i fel konstellationer tidigare i livet. Kan ni förstå att till och med bloggen känns stressande? Jag tycker mycket om att blogga, eller föra dagbok på detta sätt. Andnöd. Stöd. Mitt dagliga bröd. Idag.

Sen det faktum att jag har bestämt mig för att gå upp tidigare, det gör mig stressad. Men hallå?? Det handlar bara om ett klockslag. Och jag lägger mig ju i tid för att hinna sova de magiska åtta timmarna. Men nej, det ska i alla fall vara stress för mig. Imorgon ska jag vara lite lat (även om jag planerar att gå upp 06.30). Hörde ni det? LAT. Då har vi kommit överens om det. Diska långsamt. Andas långsamt. Skippa träningen. Lapa sol. Läsa bok. Dricka te. Äta tidig lunch. Gå till kyrkan. Nu förstår jag charmen i att twittra. Vet ni vad det är? Jag vet knappt. Det är typ en sorts mikroblogg där du hela tiden uppdaterar vad du gör. Trist, mitt bloggande känns bra som det är!

Inte ska jag bara skriva om det trista, men jag kände ändå för att väcka mig själv genom ett inlägg om stress. Det positiva idag var att jag och Carlos var och tränade i nästan två timmar. Först i gymmet på konditionsmaskiner och sedan ett medelpass i spinning. Allt detta skedde i Farsta och sen var vi minst sagt slut. Väl hemma hos mig så åt vi linssoppa (fick beröm av Carlos!) och pitabröd med bregott och skinka. Handlade grönsaker ganska billigt i Farsta. Sedan har jag som sagt mått lite stressigt, känt att tiden bara försvinner. Men som tur är tog jag mitt förnuft till fånga och åkte på kvällsmässan i Eugenia. Det var nog bra.

Dags att lägga sig och försöka slappna av. Lite bilder förstås!