Tog rätt beslut och en promenadrik dag!
Solen ja. Den har också varit med mig och Sven när vi påbörjade vårt nya projekt. Med anledning av våra promenader har vi därför startat en ny blogg som heter: http://vandrarna.wordpress.com/ och dit är ni givetvis välkomna. Det första inlägget från dagens utflykt är publicerat tillsammans med lite bilder. En del bilder har jag med här i min egna blogg. Den nya bloggen behöver lite uppfräschning, men jag låter Sven sköta det, eller att jag lär mig av honom.
Såg mannen på tunnelbanan. Han läste en bok. La märke till hans intensiva läsande, först började han med att väsnas och prassla med sin papperspåse. Men så kom han till ro. Han hade ett fast grepp om en blyertspenna och en tydlig rynka syntes i pannan på honom. Jag blev givetvis nyfiken - vad var det han läste. Och så såg jag titeln: "Hur du vinner vänner". Då fick jag plötsligt bilder och förutfattade meningar om honom, tänk att en bok kan skapa människan på ett sådant sätt. Han är säkert ensam, tänkte jag. Nästa station var min och jag gick av...
Ojä snygga är vi :)
Nästa station var min och jag gick av...utan att lägga märke till att mannen i tunnelbanan med boken om hur man vinner vänner samtidigt gick av. I folkvimlet ser man inte vad folk gör bakom ryggen om man inte går omkring med backspegel och det gör man inte. Inte heller hör man en enda persons fotsteg bland alla tramp och gnissel från tunneltågen. Så jag promenerade raskt vidare, ute i det vackra soliga vädret, på asfalt och på gräs. Inte förrän en kvart senare på ett promenadstråk utmed en kanal började jag höra och lägga märke till fotstegen, de gick i samma takt som jag, hur jag än gick, snabbt eller långsamt, stegen bakom var som en trumma i en orkester. Äntligen en parkbänk. Jag stannade till och satte mig. Mannen bakom stannade till. Nu stod han vänd mot kanalen och tittade. Sen gick han sakta och satte sig på bänken. Han plockade upp sin vänskapsbok som han läste i tunnelbanan och var snart fördjupad i dess teorier. Några minuter i tystnad innan jag harklade mig och sa: -Men du varför förföljer du mig egentligen? Han tittade förvånat upp och sa: -Jag läser ett kapitel som heter Kära vänner. Här står det att om du verkligen vill ha en vän, ge inte upp, släpp inte målet ur sikte...
Nästa station var min och jag gick av...utan att lägga märke till att mannen i tunnelbanan med boken om hur man vinner vänner samtidigt gick av. I folkvimlet ser man inte vad folk gör bakom ryggen om man inte går omkring med backspegel och det gör man inte. Inte heller hör man en enda persons fotsteg bland alla tramp och gnissel från tunneltågen. Så jag promenerade raskt vidare, ute i det vackra soliga vädret, på asfalt och på gräs. Inte förrän en kvart senare på ett promenadstråk utmed en kanal började jag höra och lägga märke till fotstegen, de gick i samma takt som jag, hur jag än gick, snabbt eller långsamt, stegen bakom var som en trumma i en orkester. Äntligen en parkbänk. Jag stannade till och satte mig. Mannen bakom stannade till. Nu stod han vänd mot kanalen och tittade. Sen gick han sakta och satte sig på bänken. Han plockade upp sin vänskapsbok som han läste i tunnelbanan och var snart fördjupad i dess teorier. Några minuter i tystnad innan jag harklade mig och sa: -Men du varför förföljer du mig egentligen? Han tittade förvånat upp och sa: -Jag läser ett kapitel som heter Kära vänner. Här står det att om du verkligen vill ha en vän, ge inte upp, släpp inte målet ur sikte...
Jättebra skrivet Nisse Norr, det gillade jag mkt!
En förkyld emilia