Bröderna Lejonhjärta, a walk down memory lane?

Har man varit uppvuxen, som i mitt fall, med Astrid Lindgren, då har man (läs: jag) rätt att vara petig när det gäller de teatrala framställningarna av böckerna. Idag var Bröderna Lejonhjärta på Stadsteatern under luppen och resultatet av denna luppseans var ett medelbetyg. Min mamma läste Bröderna för mig och vi grät tillsammans. Sedan hade jag en tvål som jag tyckte luktade som Nangijala. Därför kan jag ha svårt för att se på saker som jag redan har klara i mitt huvud. Men samtidigt vill jag ge lite ros också, för det fanns sekvenser där känslan av genuin Astrid Lindgrenhet fanns på plats, där på scen. Det hände saker hela tiden och kreativitet var ingen bristvara. Man slapp till exempel konstiga hästutstyrslar och istället använde man sig av cyklar. Tengils tjänare (den onda sidan) hade dräkter som jag tyckte var klockrena, ja de kunde ha kommit direkt ur min egen fantasi. För er som undrar var jag där med Svenne, min ständige medvandrare. Det var en helkväll med tillhörande restaurang och sedan promenad till Odenplan. Nu är jag trött, men jag tänker på den där tvålen som jag hade. Och även det sista budskapet i den sista scenen...

 

Dags att somna in!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback