Jag har börjat gå igen. För att bara suga in livet. Länge. Idag blev det två timmar med en kompis. Runt Söder. Bara gå utan något egentligt mål. Tack för att du har skapat mig, precis som jag är. Jag tror det lossnar i huvudet när jag går. Ja, det blir lättare onekligen. Nu har jag åter tänt ett ljus, lyssnar på Melissa Horn och saktar ner. För min skull. Inte för någon annan.


Tänk att jag har hållit sådan ordning på Måbrautmaningen, men det föll lite på slutet - den är i alla fall slut nu. Den sista veckan torde vara just nu - det är söndag och jag satte inte upp några kriterier för vecka 20. Men det kanske är så det ska vara - fritt. Oreglerat. Spontant. Det kanske är det bästa sättet att må bra? Jag vet inte - jag tycker om att livet växlar - för i växlingarna ser jag vad som består. Visst kan det vara fint att sätta upp målsättningar, men det får inte vara in i absurdum. Men visst ska det poängsättas (jag är poängmästarinnan!) - det blir en åtta!


Idag efter kyrkan tog jag tunnelbanan till Odenplan - nästan sprang hem till mina fina tjejer - Ulliz och Ida. Jag har saknat tjejsnacket och våra knäppa skämt. Emily kom sedan också, och då blev det kaffe och mera prat. Och Emily beskrev fredagens Talang - det var Uffe (?) med låten Balla balla. Ja, det blir en höjdare. Det var trist att behöva gå - men samtidigt hade jag träff med Herr Höckert. Han kom med sin Skoda och vi åkte och handlade lite lunch-middag. Det blev god currykyckling med banan (!) och creme fraiche och pasta. Sallad. Och sen repade vi på vår föreställning - det kommer blir så bra!











Våga? Ja, vad är jag rädd för...? Säger till mig själv och andra att jag behöver ett år på mig.