Tända ljus. Dämpat. Och lugnt. En något mildare hals - som ändå kräver omtanke. Tårar samlas på det djupa lagret inom mig, det finns fortfarande plats. Du ger mig glädje med din bara existens. Fredagen var jobbmässig och sedan slapp hemma hos min pappa. Jag sov över, men det var inte mycket till sömn, eftersom min kära hals envisades med att vara torr som öken.

Klockan fyra, ja strax innan, kom herr Höckert. Vi spelade upp vårt program för pappa - och det kändes bra. Nu på onsdag ska vi alltså upp och föreläsa om psykisk ohälsa - något som vi båda har genomlevt, brottats med, och kommit tillbaka ifrån. Så lika men ändå så olika. Visst skulle det vara gott med en rostmacka med honung.

Processen med Svens och mitt program har fortgått sedan slutet av förra året, och det gör ju förstås att jag ser vad jag har glömt bort. Det kanske är att gå vidare. Men ärren finns kvar. Det kanske finns tårar som behöver tömmas från det djupa lagret. Vem pratar jag med egentligen när jag mår sämre? Ingen. Det finns ett skal, som är mer täckande än ett bra smink. Vem anförtror jag mig till? Det finns några få. Men jag tar det försiktigt. Saker har hänt som jag inte vågra prata högt om, mina öron och mina tankar orkar inte. Det gör inte ont, så. Men det finns ju där, det är en del av min historia. Bloggen har levt med mig i två år, och har jag inte varit duktig, så säg? För nu kan ni kanske förstå min fanatism över att må bra - det ska poängsättas, det ska optimeras, det ska vara ostressigt, det ska vara mat. Det ska vara sömn. All denna kontroll syftar till en sak. Att slippa ångest förstås. Ångest är ett ord som många ryggar tillbaka mot. Men den finns där, och jag är inte ensam. Många vänner har genomlevt helvetet här på jorden. Vi är många - därför sitter vi säkert med en kunskap som kan användas och förmedlas. Därav det program som jag och Sven ska presentera. Så en tanke till oss på onsdag mellan klockan ett och tre. Tack.









Ska vi falla ska det finnas tid att falla fritt



När jag ser dig väcks glädjen med en otäck känsla av okontroll. Jag vet ju inte exakt vad du tänker. Om mig. Men kanske ska jag bara betrakta dig och låta mig fyllas av din skönhet. Bara så. Inget annat. Du är fin.