En youtubare om livets innersta och en till

Det går dagar. Som är helt bloggfria. Och som någon sa - det ska finnas tid att känna fritt. Så i mig går tankar, i olika riktningar. Och ibland runt, runt. Ibland somnar jag till låtar som etsat sig fast i mitt innersta. Och som jag inte kan bli av med. Sen jagar jag också. Tankar och minnen som rymmer och inte vill stanna kvar. Det gör ont att släppa taget. Rivs av från köttet och öppna sår ska läka. Och när de gör det, så känns ärren fula att titta på. Och man minns igen.

Jag har skrivit TIME OUT i min almanacka på nästa vecka. Tackat nej till jobb. Tackat nej till träffar. Men sen, finns det där att jag vill, men inte kan. Hela jag skriker efter att vara ensam. Stänga in mig och bara se solen strila in genom mina dammiga träpersienner. Lägga huvudet på kalla kudden och kroppen på rena lakan. Önska att du inte fanns kvar därinne. Men samtidigt så rädd att förlora dig. Jag är arg på dig eftersom du bara klampar in, utan att ens fråga om ett hyreskontrakt. Någon hyra betalar du inte, nej.

Nu tycker min syster att jag ska sluta deppa. Men det är inte sanningen. Det är ju bara jag! Jag är så här - ibland lite fundersam om man säger så. Om jag säger så. Och hur lätt är det att inte vara fundersam när Melissa Horn sjunger så vackert?

Sen har det hänt något. I veckan flyttade vi på några brädor. Ute i fält. När vi lägger ner presenningen på marken, med alla plattor så kryper en liten mus fram. Jag menar verkligen liten. Och blind. Det visade sig att vi hade dödat en musmamma, och ett musbarn. Men han, lillkillen, hade klarat sig. Jag döpte honom till sorken (det betyder pojke på gotländska, det borde min kompis Sven veta vid det här laget)

Saken var den att vi lämnade Sorken där, på fältet. Dagen gick, och även natten. Och solen steg upp och i dess gäspningar begav vi oss ut. Solen hettade och...jag trodde musen var död, den bara låg där...Så, vad kunde jag göra? Av någon anledning ville jag ändå säga hej då, musmördare som jag är. Så jag försökte leta fram den 3 centimeter stora kraken. Och han levde!! Så då bestämde jag mig för att göra något. Det något resulterade i hemmagjorda pipetter och vätskeersättning på sena kvällen. Och en liten krake som var så stressad och hungrig och trött på samma gång. Efter telefonsamtal och funderingar visade sig att det fanns två utvägar - antingen skulle jag ta hand om Sorken. Eller så fick vi lämna honom på sövning. Ja. Hur som helst så lever han inte längre. Jag vet inte om det var rätt. Men samtidigt.

Hur ska det gå med livet? Vad tycker du?