Jag hade som sagt en lite konstig start på dagen. Som om jag var i obalans. Mycket möjligt att jag var det också. Men då jag är sådär hemskt medveten om mig själv, så tog jag det ganska lugnt. Fick iordning mina kläder efter tvätten (i vanliga fall ligger de där i IKEApåsen och väntar på att jag ska lägga dem på plats) och min intervju med fina Melissa och Dick gick bra.

Efteråt, klockan 17.00 blev det lite kortslutning. Men jag löste det. För klockan 18.00 började mässan i kyrkan, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra under den timmen - jag skulle ju inte hinna åka ut till Djurgården, som var planen från början. Det blev en runda på Skeppsholmen och Kastellholmen. Igen. Fast nu märks det att den mörka tiden är här. Det blåste och ljuset var helt annorlunda. Lite filmkänsla sådär...Det var verkligen skönt att bara gå i snabb takt. Och umgås med mig själv.

Klockan närmar sig tio. Och jag ska lägga mig och läsa. Jag behöver kraft och återhämtning för morgondagens
arbetspass - men jag är glad att jag hann med så mycket idag. Okej. Jag är stolt, då fick jag det sagt också!





Nej. Jag kan inte, det känns konstigt. Det som förvånar mig är all den kärlek som jag kan känna för andra. Men den egna kärleken, som riktas inåt, in i mig själv, den är svår att förstå. Och acceptera. Är det så att jag måste älska mig själv? Tydligen. Men det känns fel, så ofta. Undra vad jag egentligen tycker om den kärlek som jag riktar åt andra. Är den liksom ok? Eller är den värdelös den med? För det vore ganska hemskt. Nu vill jag somna och drömma mig bort. Kanske hamnar jag på en kurs i en blommande trädgård där en vacker gammal man ska lära mig om fenomenet kärlek. Och bjuda på lingonsaft. Jag tar med mig bullar. Det är bara jag där på kursen. Och mannen. Snälla, låt honom vara pedagogisk. Tack