I ett huvud där allt mixas. Med ingenting. Där glädje kan vara ett sms. Där sorgen kan vara att inte räcka till.

Med lurar på begav jag mig idag till finaste G, som hämtade mig vid stationen. Det var länge sedan vi sågs, och hon är så fin nu, med magen! Vi satt hemma hos henne på altanen och åt kladdkaka och myste i solskenet. Fantastiskt! Hoppas på att kunna ses snart igen!!

Väljer att ge er några godbitar från dagen...









Hon säger att det blir inte bättre än så här. Och det vet jag ju. Men det gör ont att veta att var jag än vänder mig, så är Den där. Fräter mig sönder och samman, för att sedan läka en kortare tid. Och så börjar det om från början. Ärren från åren är vita, streckade, tjocka. På insidan.

Kvinna under behandling för att Återvinna Hoppet