Det bara skriker i mig. Jag vill ut! Det finns inget säkert svar på varför rastlösheten river och drar i denna kropp.

Däremot finns en aning. Och den slåss jag emot. Fina Emily gav mig tipset på hur jag ska boosta mig inför svåra stunder och konversationer.

Just nu känner jag mig mest liten. Jag förställer mig sällan, däremot har jag många olika sidor att tampas med. En Emilia är inte bara en, hon är flera. Hon tittar ogärna i dina ögon. Hon vill inte att du sitter där och smeker hennes axel. Din känsla är en hennes oro. Hon förbannar sig själv när hon inte har kontroll över situationen. Det enda hon ville var att höras. Och hjärtat att synas.

Där tog vägen slut.