När man faktiskt...bara gör det!

Totaltrött. Massor att göra. Lite oklar. Sa jag att jag var trött?

Den bästa medicinen är att sova. Jag väntar på samtal från Herr H, och efter det - natti! Men jag måste få dela med mig av en erfarenhet, åttiotalist som jag är.

Det var nämligen så att jag hade bestämt mig för att springa ikväll. Jag kom hem. Och musten gick ur mig totalt. Det var som att jag inte hade lust med någonting. Alls. Men efter ett samtal med finaste Em, fick jag tillbaka lite av energin.

Och när jag satt där vi köksbordet så sa jag högt för mig själv Jag behöver nog faktiskt gå ut och springa. Meningen kändes rätt och den kändes uppmanande. Jag satte på mig löparkläderna och skorna - och sprang en helvtimme (plus 6 minuters uppvärmning). Jag kan säga att det gick trögt till en början. Stressen pulserade i kroppen och jag försökte lösa en massa problem. Inte bra. Men jag gav mig 17 på att fortsätta springa.

Någonstans på vägen lossnade det litegrann och nu känner jag såhär: lösningen finns inom mig - men den kan lika gärna få formuleras imorgon. Det är ingen idé att sitta uppe på natten. Nej, det finns andra prioriteringar i mitt liv. Och till saken hör att jag lärde mig väldigt mycket idag - och det är jag tacksam för!

Vet ni. När jag sprang där i skogen, så hoppade det fram två rådjur framför mig. Och de tittade på mig. Nästan som om de ville säga vilket bra beslut ändå. Att du kom ut för att springa. På sista biten av löpningen, en kvart senare, så kommer en hel drös med hästar. Med tillhörande rytterskor. Ja, de var säkert en tio stycken. När jag passerade de sista hade jag ett stort leende på läpparna. Och vet ni en sak till? Skogen luktade underbart idag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback