Adventstider är väntans tider. Vi väntar på den kommande julen, vi kanske förbereder oss för en stunds ledighet och lugn. Förhoppningsvis har vi en god känsla, för det här med julen. Man kanske blir extra mån om att ta hand om dem som betyder något för en.

Ge bort klappar är för många en stor del av den egna givmildheten. Men tänk om man kunde ge något till en helt främmande person? Vi håller oss ofta till de egna, i en sfär som är svår att ta sig igenom. Men det är kanske extra viktigt att lyfta blicken. Trots allt.

Det får mig att tänka på gruppen Det kunde varit jag på Facebook. Där personer engagerar sig för några av våra tiggare som sitter på Stockholms gator. Det är lite av en svår nöt att knäcka, tiggeriet, för vi vet ju faktiskt inte varför de tigger. Vi vet inte vad de behöver pengar till. Min tanke är att de har valt det bästa av de sämsta av alternativ. Så måste det vara, varför annars sitta på den kalla gatustenen? Men det väcker olika känslor, det gör det.

Men att ge kan också vara att se. Se andra människor, bjuda på ett hej, fråga hur någon mår. Jag ger sällan pengar, men jag köper något varmt att dricka och något att äta ibland, till dem som verkar behöva det. Igår volontärarbetade jag genom att julrimma. Bidrog med det jag är bra på: orden.

Det jag vill uppmana till är: gå utanför din sfär, om än för en stund, och bekräfta en annan människa. Jag tror det kan vara ett steg till en bättre värld.

Boktips: Ett givande liv av Patricia Tudor Sandahl