Att vara stilla, rent kroppsligt, är kanske inte så svårt. Men det är klart, rastlösheten kan dra och slita. Men att vara stilla därinne kan vara lite av en utmaning, eller hur? För vad händer när vi väljer stillhet, då sinnet är vant vid snabba puckar, är inställt på problemlösning och allra minst just stillhet.

Är vi skapta för stillhet eller rörlighet? Ja, kanske är det båda. Ibland, precis innan yogan börjar på måndagar, så pågår en kamp inom mig. Jag lägger mig på den vita madrassen och låter ångesten klinga av. Jag vet att ångest är ett starkt ord, men eftersom jag känner det så starkt, så är ordvalet ganska bra. Men så händer något. Mantrana vi sjunger rensar bort slaggprodukten ångest och en ny grundhållning skapas. Kalla det flum. För mig är det reellt i allra högsta grad. Och konkret. Men just den där stunden innan, den är läskig. För den visar på hur ovana våra kroppar är på stillheten.

Jag har ju valt att må bra på ett stillt vis den här veckan (måbrautmaningen). Och magen mår bättre. Det är jag som styr över mitt liv, det får vi inte glömma.