Jag gör det inte ofta. Pratar om familjen. Jag har tyckt att det har varit mer eller mindre svårt. Mest svårt är kanske det sannaste. Att jag har dragit mig undan, redan som artonåring, var ett sätt för mig att hantera livet. Jag flyttade ut, försökte skaffa mig ett eget liv. Ni måste förstå mig - jag har inte velat ha något annat liv. Jag har lärt mig mycket. Men det har varit svårt med relationerna, och jag hade ett sjuhelsikes humör dessutom. Kanske för att jag var mobbad i skolan, vad vet jag? Usch. De där killarna som hela tiden hade något att säga. Elaka var de. Varje dag. Deras ord skar som knivar, rakt igenom hjärtat. Jag blödde i flera år. Ofta tänkte jag "vilka idioter". Nu tänker jag inte alls på det. Men jag tror att det har påverkat mig. Hur jag reagerar på olika saker.

Hur som helst. Familjen. Nu, när jag har distans och någorlunda koll på känslorna, tycker jag att den är himla härlig. Och nu när min snälla morfar är här känns det extra fantastiskt! Och då kan jag ta orden i min mun.

Jag älskar min familj




Belfast förra året i augusti



Ljuset var fantastiskt den dagen



Sen var jag på Dreamplay på parkteatern. En annorlunda upplevelse. Ett år går fort...



Det är dig jag söker, Verkligheten...



Utsikt från Liljeholmsbron, ett år sedan

Jag följer några bloggar. Det finns en som verkligen gjort intryck på mig. Och här är en av anledningarna - så här skriver niotillfem om kärlek:

"Jag har alltid sett mig själv som en vettig flickvän. Och då menar jag inte ur en pojkväns ögon, utan om hur jag själv mår. Jag skulle aldrig tillåta mig själv att känna mig trängd, orolig, sorgsen eller ledsen. Ett förhållande är bara och enbart till för att man ska må bra. Man ska känna sig roligare, starkare och bättre."

Jag tänker: ja, ja, ja!

Herregud.

Läs hela inlägget här!

Ps. Grymt bra bilder tar hon också!

Lätt hänt det där. När man saknar någon. Att man glömmer sig själv. Att jag glömmer mig själv. Men just idag är insikten: att jag behöver mig. Jag vill vara i det läge som jag var på Djurgården för ett tag sen: glad och tillfreds. Det är inte långt dit, men jag har fastnat i något mellanläge. Därför är det toppen och se att saker ändå går framåt, jobbmässigt. Det ringer litegrann och jag efterfrågas litegrann.

Nacken har däremot fått sig något ont och nästa sak på listan är att ringa min snälla sjukgymnast.


Katter den där gången när jag & Herr H var på Strandvägen, på väg mot Djurgården


Hade jag haft ett hus, hade jag bjudit in dig

Det är ett ganska fint arkiv att gräva i, min blogg. Dels kan jag ta reda på var, när, hur på ett enkelt sätt och dels kan jag läsa om sådant som jag med all säkerhet har glömt (jag har skrivit drygt 1200 inlägg sedan starten). Det var riktigt roligt att se vad jag gjorde för ett år sedan. Jag tänker också på var jag befann mig rent själsligt. För det kan jag minnas genom att se vilka platser jag befann mig på. Jag vet att jag vara ganska trött efter förra sommaren. Det var en del resande och hälsa-på:ande. Till exempel Belfast. Och ett bröllop i september. Allt var roligt och spännande. Men jag behövde vila sen.

Skillnaden nu är att jag känner mig utvilad. Och något närmare mig själv. Och jag vet att jag söker något. Vad? Det vet jag ännu inte...

Förstör inga minnen, du vill inte se mig så här

Berätta för unga, och visa att du förstår (ett gammalt inlägg från denna blogg, men väl värd!)

Ska vi, eller ska vi inte? (Johanna på Livskick om hur det är att utlämna sig själv på bloggen)

Den här låten gillar jag! (Spotify) Den här gör han också bra (Mads Langer, Spotify)

Och den här (youtube)

Underbara Clara har sommarpratat - lyssna vetja!

Jag har börjat vilja saker. Typ grejer jag vill göra. Det rycker i hela kroppen. Men just nu vilar jag efter en lunch med gazpacho och två äggmackor. Det var väldigt mumsigt. Och har numera två majonnäsfläckar på min fina, nytvättade klänning. Så går det när man har lite bråttom. Köpte en fiffig tvål i Polen som jag ska testa på några plagg. Den ska tydligen ta bort fläckar. Hoppas, hoppas.

21.46 Tankarna går som vanligt, men kanske något långsammare?

Det finns anledning att ta hand om sig själv. Och lyssna inåt. Jag var inne i en kyrka i Linköping, en liten katolsk kyrka som låg ganska nära centrum. Där, utan att vara särskild redo, fick jag känslan av att bli lyssnad på. Det var som ett omedelbart bönesvar (apropå Diagnos Omedelbar). Det var häftigt. Och jag undrade lite vad det kunde betyda. Till saken hör att jag har under en kortare tid proklamerat att jag ska ha en tyst vecka.

Tysta veckan är egentligen ganska enkel. Jag ska vara mycket ensam, stänga av alla intryck, gå i kyrkan. Mindre socialisering och mer inåtlyssnande. Jag har många funderingar med oklara utgångar, det behövs tid för reflektion helt enkelt.

Så. Det är det som händer just nu. Jag har inlett tysta veckan idag - jag kunde känna en ny sorts närvaro. Även om jag inte var särskilt tyst när jag umgicks med Svenne. Fast långa partier gick vi bara på Djurgården, tysta.

Just nu är jag inne i en musikperiod. Jag youtubar och njuter.

Här får ni något att lyssna på:

Robyn - Hyperballad - hyllning till Björk

Lykke Li - Tonight

Melissa Horn - Innan jag kände dig

 

Jag skulle vara sann mot mig själv. Men jag vet inte hur. Jag skulle ta hand om mitt hjärta. Men det gör för ont. Jag har lagt alla kort, men du ser bara mina ögon. Avståndet. Vilsenheten. Allt gör mig illamående och osäker. Jag vill älska fritt, men måste censurera varje mening. Jag vill visa vem jag är, men gömmer mig bakom min kropp. Får hålla mig själv i handen och smeka armen. Allt är okej...

 

Ung kvinnas försök att trösta sig själv

Det slocknade. Sakta, sakta. Nu känner jag något annat. En tid har kommit där jag låter dig vara. Jag ser dig, men ändå inte. Du försvinner, jag likaså. Jag bryr mig, men mer som en vän. Såg dig igår, men det var ett möte där jag mer kände mig som en bekant. Vi pratade, men mer av artighet. Det gjorde inte ont, men det kändes annorlunda. Ganska skönt ändå.

 

Kvinna & man i KärLekens slutskede

Utan att veta ser du rakt igenom mig. Utan att vilja älskar jag din närvaro. Utan att se klart, förblindas jag av din blick. Korta stunder undrar jag – hur blev det så här? Långa timmar har jag väntat på dig. Dina händer på min kropp lämnar något där, under huden. En värme som sprider sig till hjärtat – för att stanna. Abstinensen gör ont, karvar hål och din värme sipprar ut. Jag behöver mer, men vill inte ha denna önskan. Helst skulle jag vilja kunna se dig klart, förstå att du är den du är. Utan mig.

 

Kärlek vars låga sakta slocknar

Åh. Det händer egentligen inte så mycket här. Men ändå - himla meditativt att stå och stoppa in små aluminumrondeller i plastkorkar. Eller varför inte markera små mini-glasflaskor med signerad tejp? Favoriten är nog ändå att höra min pappa högtidligt deklarera att "nej, vi ska inte med på lunch. Vi äter i lunchrummet" - jag tror det är första gången pappa käkar lunch i lunchrummet med medtagen mat. Veckans snackis!! [smiley!]

Apropå meditativt - i det senaste numret av Tara (nummer 9) finns en av mina artiklar med! Jag ska fråga om jag kan publicera några bilder av artikeln - så håll utkik! Annars är det bara att inhandla och kolla in sidan 106 och framåt...!

Dags att läsa lite. Eller umgås med farsan. Livet leker!

Här kommer en fin bild från förra veckans möhippa!

Klickade på skicka-knappen. Och kan känna mig nöjd. Jo det kan jag. Men gör jag det? Vet inte.

Näe. Ofokuserad och allergitrött. Pollen har slagit till med all sin förbannade kraft, och jag har en pollenfabrik i både näsa och ögon.

Men så är jag lite lycklig också. Bara sådär. Lycklig över att jag kan sova, att jag kan träna, att jag har mitt hem och min tro. Och vännerna. Och mer därtill. Jag sover inte i en portgång, jag behöver inte oroa mig. Blir jag ledsen kan jag ringa en kompis. Är jag hungrig har jag mat att äta. Och kliar det i näsa och ögon, så har jag både spray och droppar. Jag börjar ha drömmar. Och sen är jag galet nyfiken på framtiden. Och samtidigt så rädd att jag flyr in i tv-spelets värld och kör super mario bros i tre timmar. För att sedan bli serverad kyckling med ris och sås. Av bästaste Ulliz och Ida (detta var igår måndag). Kan gå på trottoaren och insupa kvällen för att sedan ligga i sängen, mot kalla lakan och borra ner näsan i kudden.

Jag undrar vad jag är kallad till? Jo faktiskt. Jag behöver ett svar.

Melissa Horn skrålar (?) på min spotify och jag håller på med tre saker samtidigt: blogga, städa badrumsskåpet och laga linssoppa. Det går sådär kan jag säga!

Att bli tillfrågad kan ju vara ett sätt

Tänkte gå ut efter att linssoppan är färdig. Kroppen säger "ta det lugnt" så jag funderar på en promenad istället för löpning. Trots att jag vill springa. Men jag känner att benen inte riktigt är sig själva. Tillsammans med knoppen. Alla kyrkliga aktiviteter har tagit på krafterna. Igår var det Påsknattens mässa, den vackraste mässan på hela året. Jag satt vid ena sidan av kyrkan, för ovanlighetens skull. Men därifrån hade jag ett fint perspektiv! Kom hem först vid ettiden, och så har jag sovit länge idag.

Försöker att inte tänka för mycket, jag snubblar över mig själv

Klockan 15.00 kommer syster, Herr Höckert och Pappa. Vi ska äta och fira pappas födelsedag. Kanske sitta ute på gården. På kvällen kommer Kinga en sväng, och jag funderar på att slänga in en tvätt. Eller två.

Kan ju vara bra att prata om det

Timeout är ett projekt som ska förverkligas. Typ imorgon.

Det bubblar i mig, av både gott och ont. Det bästa är det goda, där jag bara vill omfamna och omfamnas. Det är de finaste av tankar