Det här med mitt liv


Jag gör inte karriär

Längtar efter en själens karriär

Jag tjänar några kronor i månaden som precis täcker det nödvändigaste

Jag blir lätt trött, men älskar att springa

Jag vill inte ha en livsstil som jag sedan inte kan upprätthålla

Jag äger inget i mammons namn, men jag har gett bort mitt hjärta till käresten och vännerna

Jag lever ärligt (vad pretto det lät, men det är vad jag vill skriva)

Klart att det kan locka ibland, det där med ekonomisk frihet. Men jag känner mig rätt fri just nu.

Prylar stressar mig. Ibland vill jag bränna upp det lilla jag har. Ett litet prylbål.

En tom lägenhet lockar. Vita väggar. Okej, med ett skrivbord, stol och penna och papper.

Jag jobbar, men minsta möjliga ansträngning är något jag skulle vilja leva upp till

Jag är rädd ibland, men oftast trygg

Jag lever lite mer för lite mindre















Varför skriver jag det här kanske du undrar? Jag blev inspirerad av UnderbaraClara!

Jag har svårt för att vara flummig. Jag är nog ganska konkret av mig. Tycker om att vara tydlig. Jag kan snickra på ett mail i evigheter för att få det så rätt som möjligt. Och så skriver jag nu om att lyssna till sin inre röst. Men jag kan vara pedagogisk även här. För just nu samlar jag på egna erfarenheter av att lyssna på den inre rösten. Ibland kallar jag den för "den egna terapeutiska rösten" - den har syfte att lindra, ge råd och kanske råda bot på en del problem.

Det händer mer ofta än sällan att jag är stressad. Mer i kropp än någon annanstans, och ofta med smärta som följd. Det trycker lite här och var och det känns som jag ska sprängas - rätt och slätt en stressad person, det är jag ibland. Vill inte knäppa mig själv på näsan och säga "som man bäddar får man ligga", men sanningen ligger nära där och frotterar sig i det faktum att jag gör förbaskat mycket. Eller vill väldigt mycket. Och tycker att tiden inte räcker till.

Någon klok man eller kvinna sa en gång att det enda vi har är tid. Jag tycks inte ha den ibland. Men kanske är det så att jag skulle kunna ha den där tiden i alla fall. Jag tjatar här på bloggen om hur viktigt det är med nej och vilken konst det är att välja bort. På detta kan jag säga att jag är dålig på att välja bort just nu. Fast det är precis vad jag borde göra.

Så jag har två påfund som jag sysselsätter mitt vackra huvud med.

Dels är det att leva som jag lär. Jag tror jag har några riktigt kloka tankar om hur jag ska leva mitt liv - det vill säga jag har en lära som jag tror på. Den försöker jag nu använda klokt.

Dels är det att lyssna inåt - hur kan vi göra livet drägligt? För ibland är det bedrägligt att vara. Faktiskt. Lyssna inåt - det är spännande - det är som att be sig själv om råd, och sen ta beslut utifrån det. Att sakta in och se på verkligheten med ett par nya ögon, din inre terapeuts ögon - använd honom eller henne!

Var det flummigt? Deflumisering nödvändig eller hängde ni med?













sa ta na ma



Längtar nu tills kärleken kommer hem. Vill pussas hela eftermiddagen.

Jag satte igång min egen tankeverksamhet med förra inlägget om att leva som man lär.

För om jag inte lever som jag lär - vem lär mig då?

Någonstans handlar det om ens egna tankar om vad man borde, eller inte borde. Så det finns en dubbel tolkning hos mig. Det vill säga - skulle någon utomstående fråga mig om råd - då säger jag helt andra saker, än vad jag säger till mig själv när det gäller samma råd.

Dubbelmoral? Ja kanske. Ovanligt? Skulle inte tro det.

Så vad vill jag säga? Jag säger att jag granskar mig själv. Jag är mig själv under lupp.

Varför: för jag vill faktiskt behandla mig själv som jag behandlar andra.










Nu ska jag jobba lite



En bit av mig lämnade jag hos dig

Det var menat som ett skämt, men någonstans i den kommentaren låg kanske hemligheten. Bakom min ångest (du som undrar, ångesten är min följeslagare som jag slåss emot).

Jag pratade med min bästa vän Sven, och samtalet landade där våra liv befinner sig just nu: vad ska man göra för att må bra? Eller åtminstone bättre? Och vi dividerade om detta att skapa balans, välja bort saker som inte passar i livet just nu. Och att uppleva istället för att känna. Där fick Sven rätt. För ofta tror jag att jag ska tänka och känna mig till lugn och ro. Han menar att jag ska uppleva den. Se hästen med ögonen, istället för att tänka ”vilken fin häst”.

Idag har jag kommit överens med mig själv om en viktig sak. Jag behöver tagga ner. Minns ni rutan? It´s back. Och vilken fight det har varit idag. Jag har legat på soffan och läst en bok. Och när rastlösheten sedan drar i kroppen så har jag sagt att det är OK att göra små saker. Inga stora projekt whatsoever. Små. Små. Så det så.

Men hur hänger det nu samman - den där övre delen om ångest och att jag på något vis skulle vara perfekt? Jo. Det är kanske så att jag har ett överdrivet behov av att göra bra ifrån mig. Jag vill ofta det. Men till vilket pris?


*ångest är svårdefinierat och en aning stigmatiserat begrepp. Ett ord som jag också använder mig av är obalans. För det känns i hela kroppen, att något inte står rätt till. Obalans? Ångest?

Jag har funderat lite. Och kommit fram till att jag är nöjd i göra:t. Men att den stora utmaningen är att vara nöjd i vara:t. Det skapar utmaning. Och kanske framförallt en undran: hur gör man? Hur ska jag vara nöjd i vara:t? Vad är vara:t?

Jag tror ett sätt är att komma underfund med vad vara:t är för mig.

Tänker mig att vara:t är skilt från prestation. Och snarare fylld av kontemplation. Men vad vet jag. Att göra i vara:t är också härligt!

Så långt har jag kommit. Nån som vill delge något råd? Välkommen till kommentarsfältet!





Att ha en matlagardag. För mat är bra. Här är gårdagens linssoppa med ostsmörgås & sallad



Att glo på en ros tills ögonen blöder. För att kärlek är bra. Rosen är från mitt hjärta



Att surpla en god kaffe i fin mugg. För att kaffe är gott. Och för att fina muggar förgyller.



Att sitta framför datorn och välja riktigt bra musik



Att lyssna på First Aid Kit är mitt bästa vara-tips. Bara lyssna och du förstår. Present från Herr H



Att pyssla med kort




Att laga egen bearnaise. Mums! Recept finnes här!



Att ta hand om sig själv. Just nu testar jag en C-vitaminkur för huden från The BodyShop. Hög vara-faktor!




Idag är det Alla Hjärtans Dag. Jag & kärleken ska till Fotografiska. Åh. Vad härligt att vara.

Visst jämför jag mig med andra, jag kan sukta efter vad ni gör. Jag kan längta efter den där arbetsplatsen med en massa fina kolleger. En stadig inkomst. Kunna gå hem och glömma jobbet. Och bara vara.

Men jag tänker att jag ska jämföra mig med mig själv. Det är egentligen det enda rätta. Och jag imponerar på mig själv. Starten på året har varit en start som jag aldrig haft tidigare. Jag har varit målinriktad, fokuserad. Och det har gett resultat. Hur då? Enkelt skrivet: jag har sålt tre artiklar på kort tid, och jag vet nu mer och mer vad exakt jag behöver göra för att kunna jobba med det jag gör. Vad gör jag? Jag är frilansjournalist. Skriver mest om träning och hälsa, även en del psykologi.

Det som gör att jag orkar, för ibland är jag verkligen trött, är att jag landar i vad som verkligen betyder något.

Det bottnar förstås i den stora frågan: vad är meningen med livet?

Jag vet inte, det finns inget universellt svar. Du ska själv formulera vad som är meningen med ditt liv.

Just nu är meningen med mitt liv att skriva det här blogginlägget. Att vara här. Kanske lära mig att andas ännu lite djupare. Ikväll kommer meningen med mitt liv vara att gå på ett yogapass. Och i natt ska meningen få vara enkel: sova.





Mening: fisksoppa med saffran



Mening: en ros



Mening: skymningen när den är som vackrast



Mening: väldoftande tvål



Mening: att vänner skickar fina födelsedagskort! Tack Suzan och M!



Mening: att titta ut genom fönstret





Vet ni. En riktigt viktig mening för mig är att röra på mig. För då mår jag kanon! Idag blev det nästan 9 km powerwalk!




Hjärtat slår

För

Dig

Det finns saker som jag verkligen gillar att göra. Dels är det träningen som får ta plats, och sen tycker jag om att skriva. Laga mat ligger också högt på listan. Vänner är en pelare i mitt liv som gör att jag inte rubbas. Kyrkan har också en central plats. Och mitt arbete med gatuprostitution, där jag finns som stöd för tjejerna, tillsammans med de andra som volontärarbetar.

Listan är lång. Och tiden är knapp. Jag har skrivit tidigare om att välja. För att välja måste du veta vad som ligger högst på din lista – just nu. Vet du vad det är? Är det din fritid eller karriär? Är det att träna eller att umgås med vänner?

Vi kan inte göra allt. Trots det är det många som försöker att göra just allt. Problemet, som jag ser det, är att det blir svårt att vara närvarande i det vi gör då. För det finns alltid ett nästa steg som väntar.

Om jag istället väljer, då väljer jag också bort något annat. Inte lätt, men å andra sidan så lösgörs möjligheten att vara närvarande.

Mitt råd blir därför: acceptera att det alltid kommer finnas saker att göra. Bli istället grym på att välja. Då får du tänka efter – vad är viktigast just nu, och varför? Och när du väl har valt – vila i ditt beslut, ångra dig inte.

Mitt val idag: företaget i fokus. Jobbar med en väldigt intressant artikelidé – och jag vill smida medan järnet är varmt!

Ta hand om er!

Emilia




Jag har börjat tänka på vad som är viktigt i mitt liv. Det gjorde också att jag fick ett intresse för denna bok. Jag har inte läst klart den än - men när så blir, så kommer en kommentar till detta!





Ni kanske undrar vad jag gjorde förra veckan? Det kommer! Några ord på vägen: Flyg, sol, bad, löpning, mat, Maria, le, bagage, tysk guide, livet

Det blåser och viner som aldrig förr. Emil är här, och Dagmar gjorde sitt för ett tag sedan. Skapelsen blossar upp, kanske i våndor inför det nya året. Busväder. Och kallt i lägenheten. Skriver jag för länge blir fingrarna iskalla och jag värmer dem med varmt vatten. Man gör vad man kan.

Skriva. Jo. Sitter med en artikel som ska skrivas om litegrann. Gör mitt bästa, men kände att jag nu tappade fokus. Då är det alldeles utmärkt med paus. Och en kopp kaffe.

Jag har lärt mig en ny konst. Att avsluta det jag har påbörjat. Just med artiklar är det bra att ta en paus, och då är det tillåtet att avbryta. Men med mycket annat är det just nu så att jag börjar. Och jag avslutar. Det ger mig kraft och energi. Struktur. Känsla av koll på läget.

Ofta sätter jag upp mål för veckan. Och försöker samtidigt inte göra en alltför lång att-göra-lista. Utan snarare minsta möjliga ansträngning. Lite handlar det om att prioritera. Vad är viktigast just nu? Den frågan ställer jag mig då och då, för att inte tappa fokus.

Vad är då viktigast just nu?
1. Skriva klart artikeln
2. Hitta en resväska


Veckans huvudmål var att sälja en artikelidé. Vilket avklarades igår tisdag. Nöjd var ordet.

Vet ni vad? Det är en konst att vara nöjd. För det finns alltid saker att göra. Kom ihåg det, att du blir aldrig klar. Därför är det nog bra ändå. Att ta den där pausen. Med gott samvete. Och bestämma sig för att välja. För har du valt det du gör, då har du också valt bort något annat. Men det är du som är ansvarig. För vad du väljer. Och var nöjd med det.

Välj noga

Välj med hjärta & hjärna

Välj

----


Jämför

Jag måste träna

Jag väljer att träna









Du får mitt hjärta att rusa. Rusa in i kärlek

Det är så lätt att göra revision. Du tänker tillbaka på det gamla året, och sen sitter du där med alla erfarenheter. Att göra prognoser framåt i tiden är något svårare - du vet aldrig vad som väntar på dig. Men du kan hoppas. Och du kan försöka. Och ge dig själv en ärlig chans att leva det liv du vill.

Det är något med nyårslöften. De är lite magiska. Och kanske svåra att leva upp till? Jag ska berätta något för er. Jag gillar inte nyårslöften alls. Jag tycker det känns obehagligt att lova sig själv en massa saker. Bara för att ett nytt år börjar? För många är det kanske sporrande, och ett nyårslöfte kanske precis är det du behöver. För att komma till skott, för att förändra det du vill förändra. Men jag vill hellre börja nu. Den 19 december 2011. För det finns saker som behöver påbörjas nu.


I helgen sa kroppen och knoppen ifrån. Jag som går ut med att jag vill leva ett lugnt liv, fick en käftsmäll. Magen tog kommandot och det resulterade i: inget julbord med Svenne, inget gatuarbete (volontärt på Malmskillnadsgatan) med julklappsutdelning, inget kalas på söndagen. Ont hade jag och ja, jag grät. Kände mig trött och håglös, och tillsammans med magontet kände jag mig ynkligare än ynkligast. Som tur var tog min käreste hand om mig på ett alldeles fantastiskt sätt, och idag måndag är jag så gott som återställd.

Så medan jag kokar surkålen och blötlägger svampen för pirogbaket, så tar jag då och då en stund för mig själv. Och tänker: vad är väl en bal på slottet? "Slottet" är i mitt fall det liv som jag försöker maxa, med både fritid och arbete. Det är nog inte det jag vill. Jag påminns hela tiden om min jakt på lugnet. Det där som jag upplever efter en löptur, efter ett yogapass eller efter en stund i soffan med en bok.

Det är en konst att ta det lugnt. Och jag vill bli min egen konstnär. För jag jagar egentligen inte karriärsmål. Jag tycker inte det är särskilt roligt att jobba över. Det finaste jag vet går inte att köpa för pengar.


Vad vill du påbörja idag, den 19 december? Eller för all del: 2012?




Foto taget av: Johanna Arogén

Rubriken skulle kunna sammanfatta mitt tillstånd just nu

Men så var det rastlösheten. Som kom. Och erövrade en bit av mig. Men det känns i hela mig. Och jag tycker inte om den.

För vadå? Jag är sjuk. Tillåt mig vara det, säger jag till Rastlösheten.

Den har en liten röst. Som viskar med pondus - "kanske ändå, skulle du kanske göra nå´t?"

Och med de orden blir det svårt att vila.

Mina tankar denna fredag







Lyssna på mig själv med empati
Svårt

Jag snöar in på det mesta. Eller ja, hittar jag något intressant så grottar jag gärna ner mig. Nu handlar det mycket om valfrihet och varför jag vill börja kommunicera utifrån mina och andras behov. Jaha kanske du tänker - är klockan så mycket? Men till saken hör att jag tänker klarare och klarare. Är mer förberedd på livet. Och samtidigt också livrädd. Om du visste vilka rädslor jag går omkring och bär på. Även om jag rent förnuftsmässigt kan avfärda dem, så är det känslan som styr. Köp två rädslor till priset av en. Ja, rädslan kommer sällan ensam.

Vi börjar med valfrihet. Det jag skriver nu är utifrån en kommunikationsskola som kallar sig Non-violent communication (NVC). Det är en kurs som jag går varannan vecka, och den sorten av kommunikation tror jag någonstans tilltalar mig. Det finns flera aspekter att ta hänsyn till. Till exempel så talas det i Non-violent communication om att vi alla går omkring och bär på någon sorts valfrihet. Jag vet inte exakt hur långt det här sträcker sig, för jag känner att det finns gränser där med. Att det skulle vara lite lätt provokativt att påstå att alla människor har valfrihet. Men låt oss titta på några situationer, som jag gärna vill kommentera utifrån ett valfrihetsperspektiv.

"Jag måste jobba" - den meningen baseras förmodligen på ett ekonomisk tänk - du vill kunna betala din hyra och dina räkningar, du vill ge din familj trygghet. Men då vill du väl jobba? Eller måste du? Kan du välja bort att jobba? Det som händer är att olika konsekvenser tillkommer pga vårt handlande. Men valet kvarstår - du kan välja bort att jobba, men får då konsekvensen att du inte klarar din ekonomi. Så då är det väl ändå inte helt fel att säga - att du vill jobba? Ge mig gärna dina tankar!


Testa att sätta in den här typen av kommunikation:

Jag vill....för att

Gör om alla dina "måsten" till att "jag vill.....för att" - vad händer då?

"Jag måste träna" --> Jag vill träna för att jag i slutändan mår bra av det!

Jag skrev en liten kortis som handlar om just NVC. Den kan du läsa här på Livskick



Få ljus i din kommunikation                                 Foto: C. Lind

Dagen började med ett härligt möte. En del av en process är färdig - vilken resa. Nu är mina nya visitkort på väg hem till mig. Kommer i början av nästa vecka.

Men det är inte bara visitkort. Det är något mer. Att ta tag i mitt företagande - på mina villkor (vad skönt att det kan vara så!), har varit viktigt. Och en del av den resan är frustration. Och lärdomar. Jag är, på något konstigt vis, en junkie för feedback och förändringar. Jag måste förstås klargöra att det samtidigt är jobbigt. Det krävs av mig att jag tänker om. Tänker nytt. Tänker igen. Men. Det händer saker, och jag utmanas. Än en gång på mina villkor.

Tänk om allt gick på räls. Vari ligger utvecklingen då?


Låt det göra lite ont. Ändå.

Att komma ihåg - det kommer alltid att finnas saker att göra.

Att tänka på - välj därför noga vad du gör

Rutan är din vän


Jag har en idé om hur jag ska gestalta den här veckan som kommer. Det lutar åt en skriftlig meditation för mig själv. Att stanna upp är att ge mig själv chansen att både välja och välja bort.

Jag har fått lite frågor om Rutan. Så jag tänkte förklara vad det är för något. Lite mer konkret.

För några veckor sedan fick jag Rutan av en kompis. Jag skulle vilja kalla det för ett förhållningssätt. Det vill säga - mitt liv består av en ruta - vars innehåll jag själv har makten över. Det man ska komma ihåg är att Rutan syftar till stressreducering och eftertanke - varför fyller jag mitt liv med just de här sakerna? Vad kan jag ta bort? Vad vill jag lägga till? Ibland visualiserar jag min Ruta. Ett exempel är när jag ska sova. Då "ritar" jag en ruta runt kroppen. Det blir som ett skyddande skal. Då är det svårt för ovälkomna tankar att komma in. En viktig tanke med rutan är att den har begränsat med plats. Därför städar jag ofta i den. Rensar, luftar ut, ger mer plats för andning. Eller vad det nu är jag vill ha fokus på. Ju mer plats, desto mera lugn.








Alla foton tagna av: C. Lind

I andningen. I sängen. I soffan. På promenaden.

Hur gör du för att ladda batterierna? Eller kanske viktigare: Laddar du dina batterier?

Nästan varje dag laddar jag min mobil. För det är en smartphone. Och smartphones drar batterier.

Jag tänker att jag har ett smarthuvud. Som drar förbaskat mycket. Problemet är - min laddare är osynlig. Tänk om vi hade en laddare på riktigt. Som man med ett enkelt tryck kopplade in i väggen. Vad gör vi istället? Vi går in i väggen.

Se till att ladda dig. Det är en väl investerad tid. På kundaliniyogan brukar man säga att det är lika viktigt att vila som att göra övningarna. Jag säger som så här: det är lika viktigt (viktigare?) att vila som att jobba. Och - det är i vilan som det händer! Hur många gånger har jag inte under avslappning fått de mest fantastiska idéerna?

Rutan är nöjd just nu. För inget känns för mycket och inget är för stort i mitt liv. Eller ja, det skulle vara du i så fall. Men du passar precis in, du och rutan kommer bra överens.

Går omkring och lever mig ett lagom. Vem kunde tro det om mig? Jag kan ju vara allt och ingenting på samma gång. Men vet ni vad. Jag har hunnit tänka en hel del. Jag tror min hjärna skulle må bra av en alldeles egen ruta. Men tillbaka till min ansats. Det kan nämligen vara så att jag har luskat ut mitt liv. Lite hur jag vill ha det. Mäktigt. Läskigt. Och hur genomför jag det?

Jag behöver inte svaren på mina frågor. Däremot har jag fått något annat. En riktning. Nu börjar jag gräva efter modet.

Våga möta mig själv och mina behov. Utifrån mig. Utifrån det som skulle kunna vara mina egna normer.

Jag tittar på livet, och observerar. Ibland blir jag riktigt rädd. Men så minns jag - det är ju mitt liv jag ska titta på. Ingen annans. Tack.

Vet du hur du vill ha det i livet?











För mig finns bara du

Det händer att en viss grad av oro hittar sitt hem i min kropp. Ofta i bröstet. Utan att egentligen veta varför, så smärtar det till - och jag måste ta till avslappning för att mildra eller ta bort den. Jag har slutat att leta orsaker, för jag finner sällan svar. Istället är mitt nya fokus rutan. Ett begrepp, ett redskap som jag fick av en vän för inte så länge sen. Hur fungerar den? Jo, den har begränsat med plats. Så det gäller att välja omsorgsfullt - vad vill jag att mitt liv ska innehålla? Och framför allt - konststycket att begränsa sig blir viktigt.

Enkelt? Nej. Kanske. Vet inte. Beror väl på.

Min uppgift de kommande dagarna är att fylla rutan med det jag vill. Och också tömma den på annat.

Igår ritade jag upp en ruta runt kroppen. Där låg jag i rutan, och det var bara jag som fick plats. Alla tankar som ville vandra in, fick stanna utanför. För en stund fick Lugnet plats. På riktigt.











Kan vara värt att lyssna på
Rutanmusik

Göra. Göra mer. Eller kanske - göra mindre?

Jag fick en present idag. En ruta. Och i den kommer jag befinna mig ett tag framöver. Tack H!

Min tid är min, och jag förfogar över den. Men jag har känt att jag till viss del gör fel saker med min tid. Därav min ruta.

Hur ofta frågar vi oss hur läget är? Du kanske scannar dig själv, men påverkar resultatet dig? Drar du ner på hastigheten när du är stressad? Andas du extra långsamt när ångesten klänger sig fast? Eller är det kanske så att vi noterar läget, men struntar i att göra något åt det? Ofta upplever jag att det finns ett motstånd till att ta det lite lugnare, att jag hoppas att det går över av sig själv. Men sanningen, så här några år efter min kris, är att jag måste aktivt arbeta med mitt lugn. Och jag accepterar numera att det krävs handling för att må bra. Allt annat är osant för mig.

Skala av. Det är ett mantra som cirkulerar uppe i huvudet på mig just nu. Jag har ofta möblerat alldeles för tight i livet, och så står jag där, inklämd mellan möblerna och kan inte andas. Hur jag än försöker möblera om, så finns ju antalet möbler kvar - och ekvationen är enkel - jag behöver ta bort, strukturera, ge mig själv andrum. Det är egentligen det bästa rummet, andrummet.

Hur då skrida till verket? Jag brukar ha en priolista, där vissa saker är överordnade andra. Då blir det lättare att säga nej. För att kunna ha 1:an i fokus.

Min etta har sett olika ut, ibland har jag nog inte varit helt på det klara vad den är. Sedan ett tag tillbaka vet jag vad min etta är, men jag håller den lite för mig själv. Min etta ger mig perspektiv, en känsla av trygghet och jag har väldigt roligt!

Min tvåa är av annan karaktär. Men ack så viktig. Det är fysisk aktivitet. Ni vet ju att jag sprang min allra första mil i lördags. Det gav mig blodad tand. För mig är det enkelt: jag mår bra av att röra på mig. Punkt. Inte dutta lite här eller där. Nej, att ta i ganska mycket. Våga.


Jag märker att jag inte riktigt kommer i mål med det här inlägget. Det jag vill skriva är att jag är inne på att skala av. Ganska så mycket. Att göra betydligt mindre av vissa saker. Till förmån för mig själv. Jag orkar helt enkelt inte att vara 100 % extra allt. Det fungerar inte. Hela jag har sagt ifrån. Så det jag ska göra är: ta bort. Ta bort ännu mer. Fokusera på några saker, och istället göra dem riktigt bra. Och sen är det stopp. För jag tycker om mig själv. Och jag vill ge mig själv vad jag behöver.

















Mest av allt vill jag sitta i soffan i ditt kök och bara vara. Med dig

Jag måste jobba. Jag måste städa. Jag måste vara vältränad. Jag måste slappna av. Jag måste klara allt.
Jag MÅSTE.

Eller

Jag vill jobba. Jag vill städa. Jag vill vara vältränad. Jag vill slappna av. Jag vill klara allt.
Jag VILL.

Vi äger en hel del måsten i våra liv. Är det någon annan som tvingar oss? Vem i så fall? Berätta för mig vem eller vad det är som tvingar dig? Eller har vi egentligen ett val? Jag tror det, och även om det är provokativt så är det sant: vi har ett val. Och väljer vi bort något så kommer det nya konsekvenser av det. Ja. Så är det. Det kan vara negativa konsekvenser. Men jag vill att vi ska vilja mer. Än att hela tiden måsta oss fram.

Min insikt idag är att jag vill aldrig mer hamna i ett ekorrhjul. Jag har inga problem med att leva ett enkelt men lyckligt liv. Jag kan inte leva upp till andras normer. Jag kan leva upp till min egen vilja.

Det kom en dag när allt bara blev becksvart. Det tog fyra år innan jag fick solen gå upp igen.

Fick tipset att lyssna på Deva Premal idag. Hon sjunger på min spotify just nu. Och jag ska lägga mig. För att jag vill och för att jag väljer det.

Vad väljer du?