Vi är många som kämpar mot klockan och Tiden. Ja, rentav går vi omkring och tänker hur ska jag hinna med allt?

Kära du. Och kära jag. Det vi faktiskt har är tid. Den har vi fått, när vi kom till jorden. Men! Vi tror att vi ska klämma in allt. För varje val som du gör - så väljer du bort något annat. Men idag väljer vi allt. Resultatet? Vi glömmer oss själva, vi väljer bort oss själva.

Tricket tror jag är att göra mindre. Och må bättre. För njuter du av allt det där som du gör? Hur känns det när du faktiskt inte hinner?

Det kommer alltid finnas saker att göra. Det är inte som att du kommer till en gräns där du har bockat av allt. Högen växer.

Fundera därför över dina val. Och hur du prioriterar. Och det är okej att välja bort. Rentav hälsosamt.

Jag tar mig själv som exempel.

Jag vill prioritera läsning. Men när jag likväl ligger där på kvällen så pillar jag med datorn, uppdaterar facebook och gör annat. Inte för att det är tråkigt - varken det ena eller andra. Men resultatet: idag hann jag inte heller läsa. För att välja i huvudet är en sak. Men att göra det i handling är en annan.

Så jag har satt läsning längst upp på listan. Och då gör jag ett val. Det innebär att jag får välja bort annat. Oavsett om det är roligt eller inte. Att välja bort är en egenskap som jag vill träna upp. För att använda tiden på det sätt som jag vill

Vad har du satt längst upp på din lista?

Sov ut. Länge. Bra

Nu. Träning. För jag måste. Tankar som inte vill komma fram. Låst, utelåst från mig själv.

Sitter här och fryser. Men är så tacksam att den enda som kan hålla om mig är - jag själv. Just nu är det helrätt.

Jag har hittat en sak att arbeta på. Det är inte helt lätt att leva ett liv, där man kanske vill bjuda in någon annan. Har liksom vanan att vara min egen huvudperson. Trivs ganska bra med det. Så. Ja. Vi får se hur det går. Än så länge har det inte gått så bra, nej. Men jag jobbar på det [smiley!]

Idag får ni en bild på fot med ljusrosa tånaglar. Tyckte det blev fint.

Slänger in en bild på mig själv också, så att ni inte glömmer bort hur jag ser ut!

Kram, nu är det snart helg!






Det vet jag när jag ser dig. Vart har du tagit vägen? Jag gav upp för länge sen (M. Horn)

Den här platsen är någon annans, och jag måste hitta ut (M. Horn)

Där någonstans befinner jag mig. Känslomänniska uti fingerspetsarna. Jag känner av dem som har något att säga, men där tystnad råder. Ibland känns det som att jag skulle må bättre utan dessa egenskaper att känna av. Men jag är skapad så här, och tacksamhet råder, trots allt.

Jag ska dansa lite här i skuggan.

Jag tycker om att gråta. Alltså, egentligen stunden efter. När allt har släppt. Det bor väl en liten gråtoman inom mig. Just nu är jag väldigt hormonell (jag hittade inget bättre ord) vilket gör att allt får mig att släppa på ventilen.

Till exempel:

Dessa fantastiska bilder som mamma tagit på dotter

Eller den här låten av Adele

Eller när jag lyssnar på minnesstunder från Norge

När jag minns hösten 2002, då jag gick in i the famous wall, vill jag inte gråta. Då drar jag mig mer undan och betänker det vackra i att tillfriskna. Och vill ge en tröstande kram till alla dem som är där nu. Jag önskar dig frisk.





När jag tittade på dina bilder insåg jag hur vacker du är. I dina ögon gömmer sig något som jag gärna skulle vilja ta del av. Jag tror du är en intressant människa. Och då har vi bara träffats en gång. Men redan då. Kändes det. Vi hade något gemensamt, vad visste jag inte. Men jag tror jag såg mig själv i dig.

Jag läser Själens fem stadier av Harry R Moody just nu. Det går bitvis trögt. Ibland tycker jag att författaren sätter ihop en massa lösa ord, enbart för att de passar ihop, för att de låter bra. Då blir jag lite irriterad och undrar vad han har för belägg för det han skriver. Men så händer det, att jag tänker "aha!".

Som detta: Din motståndare är din hjälpare.

Jag applicerar denna mening på min ångest. Den där som följer mig, till och med de dagar då jag kan känna mig ganska tillfreds. Har aldrig tyckt om ångesten, den stör och gör ont. Men nu. Hjälpare. Förstår ni vad jag menar? Ångesten kanske vill visa mig något (?). Tänk om det är så att den behövs? Tanken är svindlande, eftersom jag alltid har fightats med den.

Nu tänker jag så här. Att jag är väldigt nyfiken på vad denna Hjälpare vill visa mig.

Det är svårt att sortera de där känslorna av saknad.

Att sakna är inte alltid positivt. Det är ett tomrum. Som någon annan ska fylla. Okontrollerbart.

Därför försöker jag att inte sakna. Mer se nyktert på saker och ting. Hur det går? Tja, det blir ju lite av att stänga av sig själv. Det är klart att jag kan fylla mitt medvetande med annat. Eller?

Det går inte att styra helt och hållet. Men jag vet inte om jag gillar Saknaden. Det ligger faktiskt nära till hands att bli lite ledsen. Och vem vill vara det?






En låt på temat

Om det fanns en diagnos för varje människa så skulle jag ha Diagnosen Omedelbar.

Jag känner snabbt, jag är rapp, jag är impulsiv. Svarar du inte på mina sms faller du bort. Jag Hatar att vänta. Jag vill att saker ska hända Nu. Jag blir kär snabbare än snabbt, förutsatt att du är rätt person. Det jobbiga blir då att vänta in den andra personens känslor. Nu, nu, nu. Helst igår.

Är beredd på det mesta. Tänker mycket. Leker med tankarna, fram och tillbaka. Men jag har även förmågan att stänga av. Det är det som gör att jag kan sova om nätterna.

Min värsta Fiende är Ångesten. Den är en grå massa, med ett tryck, som sätter sig på bröstet. Då tappar jag förmågan att tänka klart. Med gråten i halsen undrar jag då hur jag ska Överleva. Men Överleva gör Jag.

Min bästa vän är Hoppet. Det fick jag tillbaka för några år sedan. Närmare bestämt 2006. Att få tillbaka Hoppet var som att få en ny chans. Helt plötsligt kunde jag Känna. Än en gång Omedelbar. Snabbare och snabbare. Så var jag igång igen.

Ännu en Ärlighet från mig. Om än något omskriven. Fast från hjärtat. Det du.







Bisarrt att vara sig själv.

Sitter och tänker på detta med bloggvett. För det har jag. Frågar till och med myrorna och fåglarna om det är okej att jag publicerar bilder på bloggen. Jag har aldrig spytt galla på någon, varit arg på någon annan än mig själv eller ens närmat mig att kritisera någon. Jag är bloggängeln själv. Och om jag är sugen på att frottera mig i mina kärleksbekymmer så sker det bakom väl valda "mellan-raderna" ord. Det positiva är att jag aldrig behöver stå till svars för vad jag skriver. Det negativa är att jag ser min ventil som lite snäv. Klockan är nu 14.55 och om 35 minuter ska jag hemifrån, för att träffa Herr H på stan. Då ska jag vara färdigsminkad, ha tagit med min en Dramaten-vagn (ska handla stora mängder mjölk och nyponsoppa, bland annat, till kvällen volontärarbete) och dessutom känna mig ostressad. Så jag lämnar min brutalitet och ärlighet därhän. Men jag kan ju inte låta bli att undra. Hur det skulle vara att ta fram den ibland.

Åsikt någon?

Är ju totalt inne i Melissa-mode just nu. Låtarna avlöser varandra, och tankarna kring texterna likaså. Livet är ganska vackert ändå. Med grumliga linser inser jag någonstans att jag är väldigt trött. Och samtidigt glad.

Och! Jag har klivit mig själv en bit närmare idag. Det finns en sanning, som jag tror att jag inte känner till. Men så är inte fallet. Jag blundar för den, det är vad jag gör. Så nu är jag klokare. Frågan är vad jag ska göra med detta klokskap. För det bör omvandlas i handling. Jag tänker inte låta mig såras igen. Jag tänker stå på fast grund. Detta är kopplat till mitt inlägg igår, där jag skrev om det hårda livet för singlar. Hur förbannat trött jag är på spel och kärlekslöshet. Det ska finnas tid att känna fritt.

Det finns anledning att vara tålmodig. Det finns anledning att stärka sig. Jag uppmärksammar mitt inre och ser en oro som inte tycks vilja lägga sig. Den hänger kvar, envist. Den är inte formulerad och tydlig, utan oklar och dimmig. Och då vet jag att det är på tankens nivå som jag kan göra skillnad. Jag har inte handlat så som jag har velat den senaste tiden, och jag tror det är där oron bottnar. Jag har varit någon annan. Då kanske en inre konflikt inte är så konstig. Men det viktiga blir då att komma tillbaka.

Bloggen är speciell på det sättet att alla kan läsa den. Då blir det viktigt att dra rätt gränser. Men så här mycket delar jag gärna med mig. Hur tänker du på detta med oro, vet du varför du är orolig, eller är det mer av diffus karaktär? Det finns de som menar att "du är inte orolig av de skäl som du tror". Intressant tänker jag.







Tänk om det är så att du känner min oro? Och blir rädd...? Ömhet är tecken på styrka, inte svaghet. Att vilja vara dig nära är mitt sätt att säga att jag tycker om dig.

Ibland vill jag skriva av lust. Ibland vill jag gömma mig under täcket. Och att du ska hitta mig där, och säga de rätta orden så ångesten tar sitt pick och pack och lämnar huset. För alltid. Ja, låt mig vara liten, så fel kan det väl inte vara?

Men just nu är det inget som stör mig. Just i denna stund kan jag tycka att jag är ganska lycklig. Men det är inte en saga jag lever. Det kan ibland vara en rå verklighet. Min största Fiende lurar alltid där bakom. Jag är beredd på kamp. På att slåss. Eller - ge upp och låta mig övertas. Där kan jag ligga på en filt, med minst två kuddar bakom ryggen och jag tittar inåt, försiktigt. Nähä. Inte idag heller. Vad är det jag måste göra för att må "lagom", svensson-bra liksom? Tankarna studsar i djupet, upp och ner, fram och tillbaka. Jag blir så förbannat medveten om att det är på tankens nivå som allt skapas - lycka som olycka. Då blir det en diskussion - kan jag inte bara tänka lite positivt?

Det här med att vara sig själv blir jag inte riktigt klok på. Jag orkar inte vara mig själv. Det är en viss skillnad. Jag vill vara den jag kan vara - den glada, positiva och sjungande prinsessan. Hon som kan blunda för Fienden.

Hemma. Väggarna är bekanta. Och rymmer bara mina minnen. Bakom mig har jag lämnat en by i skymning, och en längtan kommer sakta byggas upp under året. Planen är att åka i maj, då en fest för lilla L är planerad (första kommunionen). Jag såg dig, där. Mitt minne av dig är annorlunda nu. Jag lämnar det därhän. Jag är ibland rädd att jag ska sluta åka dit, att jag ska lämna allt bara. Inte höra av mig. Tystna. Glömma. Jag vill aldrig att det ska bli så. Aldrig. Jag vet att livet kan förändras, men Jastarnia är min plats på jorden. Där har jag skrattat, mött tron, gråtit, älskat, förbannat och allt däremellan. En stilla bön om evighet på mina läppar.

Jag ska sova i min egen säng. Och drömma om vita blommor på en äng. Det finns en doft som jag jagar varje natt, det är doften av himlen. Den är underbar och svår att beskriva. Men när jag känner den, så vet jag. Jag vill inget annat än känna den doften.






Havet viskar våra namn

Jag är inte bra på hej då:n. Så jag säger alltid vi ses snart. Det känns enklare så.

Jag har massa saker att se fram emot. Det gör mig tacksam. Undrar om det är sant. Men sen har jag ju skapat mitt eget liv. Det finns saker som är viktigare än andra. Som vänner och relationer. Har insett att det är en relation som jag måste arbeta lite på. Och det är relationen med mig själv. Alltid hamnar jag där. Det är inte helt lätt ska jag säga er. Nog ser jag mig som en god vän åt andra, men när det gäller mig själv... Ångesten för några dagar sen gav mig en signal. Och jag lyssnar. Även om det är svårt.




Tänker inte bli sårad igen.

Jisses. Jag tror jag saknar. Dig. Men ska man säga det liksom? Det är bara att stå ut och njuta av dagarna. Men det är rätt mysigt att lyssna på regnet som droppar mot fönstret, lyssna på Melissa och bara vara. Ibland somnar jag till, där jag ligger.

Nu är jag sugen på pannkakor. Göra verklighet av önskan?