Sprungit en halvtimme. Jobbat på med försöksförberedning i Uppsala. Lagat mat. Och hunnit fundera en kort stund. Och förstår någonstans där vem jag är. Och vem jag inte är. Det är viktigt med den skillnaden. Och hur spännande det är att lära känna nya människor. Samtidigt som det är viktigt att jag själv uppfattas för den jag är. På riktigt. Hur kommunicerar jag det? Med ord? I handling? Det är ganska nära till hands att börja undra - vem är jag egentligen? Och vem är jag inte? Vad karakteriserar mig? Jag vet, det låter onekligen som ett oerhört fokus på mig själv - och just i detta inlägg är det jag-jag som får ta överhanden.

Jag ser dig. Men ser jag hela dig? Vad är det som gör att jag kan säga att jag känner dig?

Vad är det som gör att du känner mig?

Det finns minnen som jag tror jag vill glömma, men likt en reklampaus upprepar de sitt budskap om och om igen - "välj mig att älta över". Med frusna fötter och kaffekoppen i handen sitter jag här. Och är lycklig en liten, liten stund. Solen lyser fortfarande klar genom lövverken. Och här är jag. Hela jag. Jag andas en aning lättare. Och undrar - vad hände egentligen? Om man ska tro Kay Pollak, så är varje människa vi möter utsänd till oss för att övas på. Det ger förstås ett perspektiv och en nyfikenhet. Tänk om jag skulle rada upp de människor som jag inte riktigt förstår, och i mitt sinne ställa frågan - vad var övningen denna gång? Och notera de svar som kommer upp. Inte alls dumt. Men inte just nu. Just nu vill jag vara lite lycklig.






Jag fick en liten present när jag lämnade Umeå.... Bildbevis is coming soon. Kan bara säga att det var klockrent! Tack Johanna och N!

Jag har varit inne på det förut, att det är i mellanrummet som det händer saker. I det där, som du inte riktigt kan förklara. Men där det finns både tid och inspiration till eftertanke. Vi behöver alla ett mellanrum, för att kunna andas, för att kunna nå det som ibland kallas för "kärnan". Ibland är det riktigt svårt, och när jag ser att mellanrummet närmar sig - så flyr jag. Jag är rädd helt enkelt. Men nu välkomnar jag det. Jag vet inte exakt vad som förväntas av mig - eller - så är det just det - att inget förväntas av mig. Och då kanske jag har anledning till att vara lite nervös. Jag sitter nu i väntrummet för att komma in i MellanRummet. Där väntar några oläkta sår, en klick av obearbetade mardrömmar och kanske svaren på de frågor som jag måste ställa mig själv.

Har du ett mellanrum? Hur gestaltar det sig? Är du där ofta?

Jag bjuder på några fina bilder från helgen!

Något händer när jag tänker på en del människor som jag har mött. Förflyttas i tid och rum, och ställs undrande till varför saker och ting har hänt. Det finns egentligen inga svar, för jag tror många av oss handlar, innan vi tänker. Jag stänger av nu en stund, för att ta kväll.








Du tillät mig aldrig komma nära. Och när jag väl släppte in dig, då ville du inte komma in.

Paus i livet. Paus i tanken. Paus i allt och inget.

Jag har funnits i drygt 31 år. Erfarenheten av livet tycks både vara lätt och tung. På samma gång.

När jag vandrar där på stranden, och närheten till dig gör ont, då vet jag att jag lever.

Idag vet jag. Imorgon är något nytt. Ju fler dagar jag samlar på mig, desto mer erfarenhet. Men vissa dagar upprepar sig, ser likadana ut.






Och den himmel jag trodde fanns, ska jag hitta där någonstans

Jag tittar på filmen Sabrina och inser att det är första gången på länge som jag tar det lugnt. Orsak: jag är så sjuk, att jag får svimningskänslor när jag ställer mig upp. Varför kan jag inte ha sådana här dagar oftare - med neddragna persienner, någon gammal film från 90-talet och täcket högt uppdraget? Jag är helt slut, och jag försöker se var någonstans jag har gjort fel.






Jag undrar hur du tänkte. Det finns saker som jag inte riktigt förstår. Men jag lämnar det, obehandlat. Jag är inte blind, men jag är inte i behov av att rota heller

Har ingen aning om hur jag helt plötsligt hamnade i sängen, med näsdukar till hands och alvedon i kroppen. Men nu är det bara att gilla läget, och framför allt vila. La mig en stund och sov, även efter att jag har gått upp. Det går inte att göra något annat, och som jag skrev tidigare - kroppen ljuger aldrig!

En tacksamhetens tanke har vandrat i mitt huvud, och jag är väldigt nyfiken på framtiden. Jag har börjat andas bättre. Det kanske låter konstigt, men jag tror att jag andas fel och att det skapar obalans och tryck över bröst. Någon gång tidigare har jag skrivit om att "dra en lättnadens suck" och numera försöker jag andas en aning djupare. Yogan som jag har gått på nu i drygt två år, har också gett mig ett perspektiv på andning.

Ro, frid och annat som gör att livet går långsammare och kan fångas med tanken - det ligger högt i kurs hos mig nu. Jag planerar inte in något i onödan, och jag känner inget behov av att fylla almanackan. Tvärtom. Den får gärna vara tom.

Kärlek. Ja, vad ska jag säga? Blev lite omtumlad under de första månaderna på året, för att sedan vara i mitt egna sällskap igen. Och jag trivs. Kan vara så att mina vänner fyller mig med så mycket omtanke och kärlek, att jag inte har något större behov av att gå in i någon relation. Det är klart att det är vackert att få vara med någon, att få hålla hand, dela sådant som man inte gör med vänner. Men. Då ska det vara någon särskild. Jag har nog inte mött honom än. Vi får se. Nu vill jag bara ta det lugnt. Och bli frisk!






Du ville träffa mig i veckan. Det var någon dag som passade dig. Du tog för givet att jag kunde. Men du glömde fråga mig.

På tåget hem sitter jag och läser en artikel i en ett år gammal Amelia. Jag sluts in i någon annans värld. Och får läsa om deras sår i en annars alldaglig värld.

Jag läser mycket om dagarna, om både stort och smått. Jag är ytterst tacksam för att jag kan det nu. Det fanns ett glapp för några år sedan, där tillståndet inte tillät mig att läsa. Det var min största förlust, där och då. En oerhörd sorg, eftersom jag alltid har älskat att läsa. Vi hade ingen TV när jag var liten, och jag har läst så länge jag kan minnas.

Jag kommer ihåg att det fanns ett bibliotek i skolan, där vissa böcker var för "de större barnen". Men jag tror jag fick låna dem ändå. Slukade dem, kunde sitta länge, länge. När jag blev lite äldre blev det mycket kurslitteratur som skulle plöjas igenom (pluggade ekonomi i drygt fem år), och när sommaren kom så var det mest pocketböcker som gick åt. Inga direkta skönlitterära verk, men ändå. Språket har funnits där, hela tiden. Nu skriver jag istället en hel del, det har blivit mitt sätt att få tankarna att stämma, eller att omfokusera. Bloggen har en funktion, det kommer jag inte ifrån. Och numera skriver jag dagbok mer sällan. Kanske någon gång i veckan. I bästa fall. Förr var jag en flitig dagboksskrivare.

Skriva för mig kan vara att läka sår, eller lösa problem. Ofta behöver jag skriva om saker för att förstå dem bättre. Det blir klarare på papper/skärm än i huvudet. Sen är det skönt att hitta formuleringar som är bra, som belyser, som har tyngd. Jag vet egentligen inte vad jag har för skriv-stil, men jag blir lätt inspirerad när jag läser vad andra skriver. Sen är jag en språkpolis i många fall, på gott och ont!




Han för mig till vatten där jag finner ro, och låter mig vila på gröna ängar

Ibland måste man upp. Ja, det är inte mycket att protestera emot när klockan ringer 06.15. Så här sitter jag, en frukost senare. Det finns saker att skriva, men jag väljer bort en hel del. Orkar inte riktigt frottera mig i mig själv. Lyssnar på yogamusik. Snart ska jag bege mig till Gullmarsplan.

Förra sommaren träffade jag en person som hade gjort intryck på mig ett långt tag. Men ju mer tiden har gått, desto mer har jag förstått att jag har glorifierat in i det grövsta. Varför blundar jag? Det är som att jag inte ser riktigt. Det händer med jämna mellanrum. Framför allt - det är lätt att förminska sig själv, men glorifiera andra. Slut med det nu.

Jahapp. God morgon alltså! Skaffa dig en sån där riktigt bra dag! Jag testar....

Tystnaden har varit fylld med tankar. Ganska sorterade. Ganska logiska. Ganska uppenbara. Jag doserade exakt rätt mängd tårar. Inte en deciliter för mycket. Lättheten att andas kom tillbaka.

Vad ska jag säga mer? Nej, ingenting Emilia, du behöver inte säga någonting. Du kan betrakta världen med rena ögon. Du har en kallelse att följa. Att låsa hjärtats dörr ett tag är att rekommendera. Att sluta dig en aning behöver inte vara fel. Du är älskad av andra, men inte av alla. Du kan inte välja alltid.

Lätt att vara omtyckt, men svår att älska.

Förstör inga minnen, du vill inte se mig så här

Det är en annorlunda vecka. Minsann. Ja, det kan krävas beslut av kalibern "minsta möjliga ansträngning" för att göra plats åt det som är så viktigt: inspirationen. Nu talar jag inte om träningen, för den har fått ta plats denna vecka. Men det är annat som har lagts åt sidan. Och det har inte varit lätt. För hjärnan är ju online hela tiden. Men så här andra dagen går det mycket bättre. Det är skönt att inte tävla mot klockan. Men så kom det fram två frågor som jag faktiskt inte har svaret på.

Nummer ett: vad tycker jag om att göra?
Nummer två: vad gör mig lycklig?

Hjälp. Borde man inte vid 31 års ålder ha superkoll på dessa saker?

För jag tror jag vet svaren. På en höft. Men det är sällan jag gör de saker som jag tycker om, i alla fall när jag är ensam. Annat får ta mer plats. Typ saker som jag tror måste göras. Blä för det. Mer av den andra varan. Mer av lyckliga saker.

Här kommer lite bilder från helgen. Det blev en del med dig och en del med Herr Höckert. Vilka härliga karlar jag umgås med! Herr Höckert ger medgivanden vad gäller bilder!

Kvällarna inbjuder till en stunds eftertanke. Men idag vill jag mest bädda ner mig och fortsätta läsa i boken - En liten bok om ondska, av Ann Heberlein. Ruskigt intressant. Och lite läskigt, detta med ondska. Läser gärna vidare.

Och en annan anledning är att jag inte vet vad jag ska göra med eftertanken. Vad ska jag lära mig? Igen? Att jag skapar mitt egna liv är jag smärtsamt medveten om. Ingen determinism här inte. Nej, du ska vara din egen lyckas smed. Men då kommer ju frågan - vad är lycka? Och varför är den så viktig? Nej. Låt olyckan också få plats. Bli inte en lyckojunkie, please. Lite tårar och ångest med jämna mellanrum rensar systemet. Jo. Bara det inte är för långvarigt!

Jo, jag tycker om att må bra (ifall det är Någon som undrar). Det är inte det som jag motsätter mig. Jag motsätter mig att den ständiga jakten pågår. Efter mer. Men att nöja sig med mindre, det är väl också bra tänker jag. Det snurrar i huvudet av tankar - enligt lagar som övergår mitt förstånd får jag inte vara för ödmjuk, för då existerar högfärden där parallellt "jag är minsann ödmjuk". Och jag får inte vara för bra heller, får då är högmodet där, tydligt och skrivet i fetstil. Lagom hit och lagom dit proklameras. Lagom för vem? Lagom enligt vem? Ge mig ro att leva. Snälla.

Jahapp. Det blev lite eftertanke. Ändå.

En god natts sömn till dig som läser detta. Because you´re worth it. Every night. Och skulle det vara fredag - welcome to the weekend!

Ingen känner mig så väl som du /... / jag skulle fastna i min ensamhet om du lämnade mig nu (Miss Li & Lars Winnerbäck)

Utan att döma, förstår jag den fas som jag nu genomlever. Genomlider? Genomkorsar? Genom eld och vatten. Att ta sig tid att sätta ord på sina känslor är nog eftersträvansvärt. Men jag är trött på att tänka. Jag är trött på mina samvetskval.

Tänk om det är är så att jag inte kommer komma fram till något?

Tittar ut genom fönstret. Nästan lite skymning. Skatorna bygger sitt bo, där i trädet. Jag tycker om alla de träd som omger mig. Något annat jag tycker om är Jonas Karlssons novellsamling, Det andra målet (2007). Det Jonas gör ger mig gåshud. Och jag befinner mig där, på plats. När jag precis tror att jag förstår, så har han villat bort mig igen. Det är fiffigt som tusan och jag kan inte annat än säga - läs den! Novellsamlingen ger mig dessutom perspektiv på hur kommunikation kan se ut. Och hur förbaskat olika vi faktiskt är, vi människor. Jag trodde någonstans att det var min bästa sida - kommunikationen. Men det beror ju alldeles på. Har insett att jag är i behov av att formulera mig. Och inte bara här på bloggen. Här kan jag i absurditet uttrycka mig och samtidigt friskriva mig från allt ansvar. Det är ju en blogg med kreativa aningar. Vad är sant? Vad är osant?

17.31 Jag vill leva långsamt. Trött på snabba puckar, snabba pussar, matplanering och sortering av kartonger. Maila än dit, och sedan någon annanstans. Jag vill dansa långsamhetens lov och älska mig fördärvad. Jag vill veta vem jag är utan att springa till svaret. Saknar somrarna där berusningen åtminstone gav livet ett sken av att vara vackert. Vad är livet nu då, kanske du undrar? Jo, det är vackert. Och skört. Kombinationen gör att jag parerar, med hela min kropp och mitt förstånd. Börjar oron att skava är förnuftet och känslan genast där och tröstar: det blir bra ska du se. Tänk, jag skulle behöva råd just nu. En manual. Gör jag rätt? Det blir bra ska jag se...






Visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring (Melissa Horn, ska på konsert i sommar!)

Hur många av oss vill förändra världen? För det finns saker att göra. Arbetsuppgifterna är många. Lidandet är stort. Ändock är det ofta det egna livet som är i fokus. Normalt? Ja. Önskvärt? Vet inte. Vem är jag att döma vad du gör med ditt liv?

Hur lätt är det egentligen att älska sin nästa? Har vi verkligen lärt oss att göra det? Hur lär man sig altrusim? En kurs i altruism. Det tar nog i anspråk en stor del av ens liv. Blir man lycklig av att hjälpa andra? I programmet "Jakten på lyckan" (SVT) fick vi se hur människor från anonyma klubben agerar. Då på ett enkelt sätt - man betalade nästa persons fika, utan att själv delta när cafépersonalen sa: "den här fikan är redan betald". Och det är kanske så att det är de små sakerna som räknas. Bli en glädjespridare - för det smittar av sig.

Idag vill jag dela med mig. Men jag vet inte vad jag ska välja. Så det blir den här: livet är mer vackert än läskigt. Just nu.






Har du tre minuter över? Tycker du om pianomusik? Inte rädd för melankoli? Varsågod!

Vad är friskt och vad är sjukt? Normalt? Rekommenderar Ann Heberleins artikel om Nils Uddenbergs nya bok Själens schamaner, personliga essäer om psykiatri



Hon gick utanför portarna till Sjukhuset. Det var första gången på tre månader. Det var som att  sätta fötterna på en ny planet. Pulsen gick upp. Men hon skulle inte tillbaka. Hon var fri. Demonerna på tryggt avstånd. Med hjärtat i behåll. Hon sträckte sig efter hans hand. Den vilar nu tryggt i hennes hand. De hade överlevt.

Igår på yogan var det fyra positioner med händerna ovanför huvudet som skulle genomföras. Att hålla händerna i olika grepp kallas på yoga-språk för mudras.

Till saken hör att vi tidigare har gjort dessa övningar. Och jag får mer eller mindre panik. Jag får känslan av att vara låst och har tyckt att det är ganska obekvämt. Laddat med andra ord, och vi håller varje handposition en stund, vilket gör att många tankar hinner passera i huvudet. Det som händer är att jag oftast inte "härdar ut". Men så igår kände jag att jag verkligen ville, för det är så skönt efteråt, när man tar ner händerna. Och vi pratade om det förra veckan, jag, Svenne och Janne. Hur man ska förhålla sig. Och faktiskt härda ut.

Det viktiga för mig blev att bestämma mig innan, att nu tänker jag klara positionen. Med den inställningen klarade jag det. Men det var inte helt lätt. Och på de sista två (nummer 3 och 4) trodde jag att tårarna skulle rinna. Dels lite av att det gjorde ont, och dels att jag inte förstod varför det var så jobbigt.

Så jag fixade alla fyra. Och kunde vara lite stolt. Det som också hände var att jag blev alldeles varm i ansiktet. Spännande detta med yoga.

Efter kundaliniyogapasset sitter vi ofta och pratar en stund. Och igår blev samtalsämnet bland annat - när ska man välja att härda ut? Är det prov på mental styrka? Kroppskontroll? Jag vet inte riktigt. Ibland är det nog bra att tänja på gränsera. Om man vet vad effekten blir - och att den i så fall är positiv. Mår du dåligt på en arbetsplats kanske inte härda ut är den bästa metoden.

Välj att härda ut - men vet då varför du härdar ut - det jag menar är att det finns positiva härda-ut -situationer. Det kan finnas högre mål.

Totalt vinterkrig därute. Det drar kallt. Och för första gången på länge har hon kommit tillbaka. Trodde hon skulle stanna där, ensam med sin sorg i skogen. Hon får stanna en liten stund, eftersom hon verkar vilja mig något.

Vår - Vinter 2-3

En sammanflätad känsla av lycka och oro kryper i kroppen på mig. Det drar och rycker samtidigt. Och trycker.

Bjuder på vad mina ögon såg idag. Och lite kylskåpspoesi.

Mina känslor i melodiform




Hellre

Mycket nöjd med mitt  nya tangentbord. Mindre nöjd med att klockan närmar sig midnatt. Mest nöjd med att jag har ett trevligt lunchsällskap som väntar på mig imorgon (snart idag).

Det finns saker som jag måste tydliggöra för mig själv. Och till viss del för er som läser detta. För ni kan väl snälla påminna mig när jag går omkring i pyjamas här hemma och tycker synd om mig själv?

Bra. Jo så här är det. När jag väl börjar skriva är startsträckan inte så lång till det läget där jag faktiskt får ur mig riktigt bra saker. Mental notering: fake it til´you make it may not be that bad. Kör på, och fundera inte så förbaskat mycket. Resultat: återstår att se vad redaktörerna säger. Let it be good. Punkt

Nummer två. Det är okej att sitta uppe ett tag på kvällen. För då hinner man ladda sig själv med en massa positiva saker. Som Jakten på Lyckan till exempel. Mycket intressant. Inspirerande. Jag tror jag vill bli kompis med Hanna Hellquist. Frågan är om hon vill bli kompis med mig? På ett glättigt Facebook-vis. Jag tror vi båda skulle kunna bli lite lyckliga av att konfirmera varandras vänskap. Kan avslöja att skådespelaren Benedicte Cumberbatch inte vill bli vän med mig. Jag tror han skräms av mitt skandinaviska ursprung. Jag får nöja mig med att "gilla" honom. Och jag som tänkte höra om han alltid låter sådär. Med rösten. Den känns ovanligt mörk. Han kanske använder sig av något knep? Suck. Hur som helst gillar jag serien Sherlock skarpt. Även om jag kan bli lite stressad av hans briljanta slutledningsförmåga.

För att avsluta en annars helt fantastisk tisdag (glättigt skulle det vara ja...) så har jag lite att dela med mig.

A. Var på ett möte hos en organisation som hjälper trafficking-offer samt prostituerade. Jag fick rysningar. Av flera anledningar. Mest för att jobbet de gör är ta mig kärlek det viktigaste jag sett på länge!

B. Det finns en nackdel med att vara uppe så här sent. Man hinner bli hungrig. Igen.

C. The Pursuit of Happyness ska tydligen vara en bra film. Och ja. Den stavas så.

En dag. En lördag. Och jag har inte haft en tom lördag på evigheter. Ovant. Välkommet. Har dragit upp träpersiennerna, sitter i mjukiskläder, ätit äggmacka med kaviar. Druckit kaffe. Tänkt ytterst lite. Varit lycklig med vetskapen om din existens. Bara sådär. Lyssnat på lite ny musik, för mina öron, på Spotify. Ensam-het kan samtidigt vara full-het. Och jag bromsar mig själv från göra-generna. Det är helt okej att bara vara. Saknar min syster som är Indien. Ler när jag tänker på mina fina vänner. Vad många känslor på en gång.

Jag hade en bekantskap en gång som orsakade så mycket ont i mig. Alltså förbannat ont. Jag har fått rådet att glömma. Älskade mig fördärvad. Det var nära en dödlig dos av förgänglig, osann kärlek. Samtidigt är det läskigt att nu ha den där distansen som jag jagade under så många år. Nu är den här, inplanterad i hjärta och hjärna. Jag ser tydligare nu.

En dag. Av möjligheter. Vill ta en långpromenad och undrar om jag ska omvandla tanke till handling.







Nie. No niestety. Albo cale szczescie.