Tänk om det var så att jag inte hade tid att göra saker som jag vill göra. Då skulle jag säkert beskriva dagens promenad som "ett undebart break i en annars hektisk vardag". Saken är den - att det var lite hektiskt - men mer i huvudet än någon annanstans. Och det var då jag kom på det - jag drar! Det går inte att göra något produktivt när det är osorterat kreativt kaos i huvudet. Sagt och gjort. Eller sagt och gått.

Första halvtimmen så var jag inte alls medveten om var jag befann mig. Jag vet att jag tog tunnelbanan från mig till Gullmarsplan. Och köpte mig en alldeles lagom het latte på Espresso House. Kaffe var länge sen. Och god sådan var ännu längre sen. Sen gick jag och tittade ömsom på hus och ömsom på gräsmattor. So far so good. Men sen är det så att tanken kan ta överhanden. Och då missar jag en massa spännande saker - som att solen faktiskt lyste. Som att det finns riktigt tacky skyltar på tobaksaffärer och frisörsalonger. Som att livet är vackert utan något som helst innehåll.

Jag gick en lång stund på Gullmarsvägen. Och jag kan säga att innan jag började vandra uppför den (eller nerför...?) så var jag de facto på Gullmarsplan - alltså torget utanför tunnelbanan - ganska oofta som jag är där. Det kändes lite skumt. Och väldigt gammalt. Ändå är Gullmars ett ställe som är centralt - det är där alla linjer delar på sig - mot Hagsätra, Skarpnäck och Farsta. Skulle de inte kunna göra något åt torget?

Det vackra med mina promenader är:
 - jag kommer ofta på saker som jag inte skulle komma på annars
 - min kropp blir glad
 - jag kan lyssna på musik om jag vill, men idag valde jag bort den - hur ska annars tankarna komma fram??
 - ibland går jag helt nya vägar och södra delen av stan pusslas sakta men säkert ihop
 - jag stärks, inte bara kroppsligt
 - jag blir inspirerad till att gå igen
 - två timmar känns som max en timme - I l like it I guess!

Jag fick tipset att stänga av datorn - och jag tar det!


Tisdagskvällen






I söndags träffade jag....

Han skruvade på gemet, som numer enbart var en tråd. Hans blick sa inte mer än att ett missnöje existerade. Hans längd var oansenlig och hans ögon blå. En attachéväska. Allt iakttogs under loppet av några minuter, någonstans mellan Gamla stan och Mariatorget. Hon steg av, de lätta skorna bar henne väl, och benen flög fram på perrongen. Att titta på människor var hennes favoritsysselsättning. En man svingade sin plastpåse lite väl nära henne och bad om ursäkt. Hennes fokus ändrades dock inte, och tempot uppför rulltrappan var imponerande. Hon var sen, det var inte mer med det. Små förändringar, små saker, ja nästintill minimala, kunde avgöra hennes sinne för dagen. Väl framme hade stressen nått henne. De andra låg redan där, blundade och andades tungt. Hon fick en välkomnande blick och ett "hej" från lärarinnan och kände att ännu en gång kunde hon slappna av. Hon lade sig tillrätta, i mitten, på en av de vita madrasserna. Nu skulle de snart börja. Nu skulle hon snart försvinna in i sitt. Hon valde Närvaron. I tillvaron. Just där. Just då.

Jag vill ju så gärna. Ha struktur och vara strukturerad. Jag vill ha kontroll. Och jobba för att känna mig duktig. Det är vad jag vill just nu. Busenkelt. Men ändå så svårt. Just nu resonerar jag så här: jag har promenerat i två timmar runt Årstaviken, jag har ätit en god lunch, jag har diskat. Duschat. Varför inte nu ta det lite lugnt? Har jag bråttom någonstans? Näe. Men kraven är där ändå. Suck.

Steg 1: Förflytta mig till köket, där jag lite snabbt städar undan så att datorn får plats

Steg 2: Kreativt kaos som mynnar ut i det som jag har planerat. Jag tror det tar ca en och en halv timme. Heja, heja, heja! Nu kör vi! Nu.

Steg 3: Bege mig till staden. För jag behöver det.

Igår var det yoga - Oh, I think I am in love. With what it does to my body. Please never leave me. Claudia Galli menar att störst av allt är kärleken. Jag önskar att hon kunde övertyga mig, men samtidigt - så rätt.

En tekopp skänker lycka till lilla mig. Tillsammans med citron och ingefärachoklad kan jag se dagen i ett smarrigare ljus. Däremot nackont som säger mig att jag borde ringa sjukgymnasten. Och andra samtal att göra har jag också.

Då kanske det är dags att skrida till verket.

Solen skiner. På gräsmattan framför mig börjar saker och ting hända. Saker som kanske skulle kunna klassas som galenskap i den vanliga världen. Men det här är Parkteatern, som spelar barnteatern Dreamplay. Och ja, det har med Strindberg att göra. Det händer saker hela tiden, och hela gräsmattan omvandlas till en gigantisk scen. Eller dröm. För det känns som en dröm, där lyckades de verkligen. Med jämna mellanrum kommer en man springandes och ropar efter Viktoria! och en annan cyklar som om det vore ett mästerskap. Och så har vi Balettfröken, hon har en av huvudrollerna, och hennes dramatiska sätt gör att jag funderar på om hon inte är av den oroliga typen. Men roligt är det. Onekligen. Och ibland alldeles för mycket. Då sätter jag mig vid sidan av och trycker på paus. För att i nästa stund få en lapp där det står "Det är synd om människorna". Då börjar jag tänka på hur jag ska tolka denna mening. Det skulle ju kunna vara så att synden existerar (runt)om människorna. Och då blir synden mer extern. Min vän A-M gick och lämnade klagomål (det kunde man också göra nämligen) borta vid en av husvagnarna (jag räknade till tre husvagnar, varav en helt svart) - hon tyckte det var för varmt. Om jag hade lämnat ett klagomål skulle jag ta upp min saknad. Och klaga över Saknaden.

Parkteatern spelade vid Vinterviken och stället var så inspirerande att jag begav mig dit även idag. Köpte lite fika och satte mig på klipporna. Läste en ytterst kort stund. Rastlöshet är en av de sidor jag skulle vilja förändra hos mig. Men jag satt i alla fall en stund, och kikade på människorna som gick förbi. Tog sen min ryggsäck och gör det som jag är alldeles bäst på (för tillfället): gå! Gick en runda och sen till Örnsbergs tunnelbana. Det tog inte alls lång tid, snart var jag tillbaka inne i stan. Tog en liten burgare på Max för att sedan gå på engelska mässan i kyrkan. Det kändes...ja, det kändes!

Nu har jag lovat mig själv att inte lägga mig så sent, trots att det finns tusen saker att göra på nätet. Ska pilla fram kameran och ordna lite kort till er. Och vi syns snart igen.

Vad sägs om en utmaning? I min egna regi? Kanske är det dags igen... Jag kan ju avslöja att jag har SHOPPINGFRITT just nu. Fram till den 12 augusti. Började den 12 juli. Kan säga att det går bra, ingen shopping, satsar istället på god mat. Och motion. Ta mig 17 - vad mycket tid som går åt för att spendera pengar - jag använder den till Årstapromenader. Och till vänner. Men försöker undvika översocialisera.

Tillbaka till utmaningen. Den ska handla om rörelse och motion. Men hur ska jag formulera den för att undvika kilo-fällan. Jag skiter i vågen. Ska det mätas något? Hjälp mig gärna - hur ska jag utforma utmaningen, i tid och i resultat? Ni minns kanske min måbrautmaning? Ganska härligt var det...

Hm, smygstartade med ett ben - och rumpprogram - blev trött efter två minuter. Det var ett 17-minutersprogram. Och sen gjorde jag lite armhävningar.

Tjing, skriv gärna något! Eller du kanske vill hänga på?

Emilia








Forgive me, forgive you
Så, de stod där och höll om varandra. Hon visste att det var sista gången. För hur mycket hon än försökte, var det fruktlöst. Trots alla försök hade han valt någon annan. Klart att det gjorde ont. Berusningen av kvällen satt fortfarande i. Hon strök honom på ryggen och sa helt enkelt: "det kommer att bli bra, det kommer bli bra". Faktumet att hon tog på sig rollen som Trösterska gav henne en känsla av värdighet, i Tröstlösheten. Han gav henne en lätt kyss och där slutade allt. Tårarna trillade, stora, nerför hennes kinder. Hon kände lycka på samma gång som en del av henne stannade kvar där, i parken, med honom i sin famn.

Jag har bytt rum, uppgraderat till en med terass – livet är lyxigare, även om jag trivdes bra i det förra rummet. Solen tittar fram idag, men det blåser. Så planen är att sitta på terassen och sola om ett tag. Har haft problem med uppkopplingen, så jag har messat min bror för att se om han kan hjälpa mig. Typiskt – det är lördag, han jobbar med datorer hela dagarna. Och syrran behöver hjälp....Å andra sidan, det är väl kul att känna sig behövd. Och han är proffs i mina ögon!

Igår gick dagen fort – och på kvällen mådde jag ganska bra. Finns inget bättre än att lägga sig i sängen och öppna en bok. Jag har nästan läst ut två stycken sedan jag kom hit. Boken ”the curious incident of the dog in the night-time” (Mark Haddon) gjorde intryck. Den handlar om den autistiske pojken Christopher och hans vardagliga betraktelser. Ur ett perspektiv som berör och tankarna går till att varje människa är unik. Han är, trots sina svårigheter med känslor, en känslig pojke med regler som inte gäller för andra. De få gånger närhet nämns i boken blir jag tagen och jag undrar om inte det är kärlek på riktigt. Hans rädsla och ångest för tankarna till låsta situationer och tryck över bröstet. Jag kan faktiskt förstå, om inte allt, vad han upplever. Det är inte så konstigt. Just att hans kropp reagerar så starkt (magont, bröstsmärtor, illamående) visar på att detta är en pojke som man måste vara varsam med. Jag tyckte mycket om boken, trots att den visade hur sorglig tillvaron kan vara. Sen fast det klara tecken på vad lyckan har att ge, om det så är betyg A i matematik eller att lösa hundmord...